Julkalender del 9

Kristina och Davine stod utanför Marks hus och väntade på honom. Han hade varit inne ett antal minuter.
"Så…", började Kristina osäkert. "Varför just oss?"
"Det är komplicerat att svara på.", svarade Davine.
"Varför det?", undrade Kristina.
"Det finns många anledningar till att ni fyra är valda."
"Fyra?"
"Ja.", svarade Davine. "Det lättaste sättet att förklara det på är att säga att alla har en koppling till Jul Världen, på en eller annan nivå. Men koppling till er fyra är starkare än de flesta. Specifikt Mark. Han har känt splittringen nästan lika länge som vi har."
"Oj…", Kristina såg väldigt fundersam ut, innan hon tittade tillbaka mot Marks dörr. "Han är nog mycket starkare som person, än jag någonsin har trott."
"Jag tror inte du kan förstår hur mycket Mark måste ha lidit över detta.", sa Davine fundersamt. "Vi visste ju vad som skedde, varför och hur. Men han har levt i alla dessa år, utan att veta varför, hur eller äns helt vad, så att säga."
Kristina svarade inte, hon stirrade fortfarande på dörren.
"Jag tror du själv har insett att detta har varit med dig längre än idag.", la Davine till, och tittade upp mot himlen.
"Va?", frågade Kristina snabbt. "Vad menar du? Jag har inte sett eller hört någon före idag. Mark var det första ansikte som någon varit borta för mig!"
"Ta ett djupt andetag.", sa Davine och vände sig mot Kristina. "Du vinner inget på att försöka övertala dig om det. Tänk."
Kristina fnös till, men hon gjorde som hon blev tillsagd. Hon tog ett djupt andetag, och rykte på armana. "Inget."
"Slut ögonen.", Davine gestikulerade med handen lugnt.
Kristina slöt ögonen. Hon rykte på armana. "Inget."
"Tänk tillbaka.", började Davine. "Tänk på stunder du kan komma på som är på ett eller annat vis viktiga för dig."
Kristina stod det är ett tag och tänkte. Davine vände sig tillbaka mot himlen. Hon verkade studera något.

Det tog inte lång tid innan dörren öppnades, och Mark steg ut.
"Då var det gjort.", sa han, och suckade.
"Hur gick det?", frågade Davine, något som förvånade Mark.
"Jag sa som det var till henne.", började Mark, och när hon såg Kristinas förvåning. "Hon har vetat sen jag och hennes mor separerade. Jag fyllde i uppdateringarna."
Mark tittade på Davine och gick emot henne sakta. "Hon nämnde också att hon hade haft en dröm, där en kvinna hade förklarat precis detta för henne."
"Hennes koppling är inte stark nog för att följa med, och jag kände att du skulle ha något att säga om det.", sa Davine oberört. "Men vad jag hade sett om er två, så hade jag svårt att tro att du skulle säga något än annat än sanningen. Så jag informerade henne om ett par detaljer, för att underlätta hennes accepterande."
"Okej.", svarade Mark kort. "Så, är vi klara?"
"Ja."
"Okej då.", sa Davine. "Titta upp."
De båda tittade upp. De såg runt på himlen. "Vad ser vi efter?", frågade Kristina.
"Vad i--", Mark verkade ha sett något. "Vad är det?"
"Det är det som vi kallar en KopplingsTransferensHegom.", de bådade tittade på Davine. "KTH förkortat."
"Hur tar vi oss dit?", frågade Mark medan han flinade och skakade på huvudet med slutna ögon.
"Inte helt olikt Peter Pan, faktiskt.", sa Davine. "Tänk på vad som betyder mest för er i denna värld. Fäst det starkt i huvudet, och använd det som en motivering för att tar er upp dit."
Mark stirrade mot dörren. "Jag förstår.", Mark förstod faktiskt. Mark stirrade uppåt, och fäste Lena i huvudet. Det tog inte lång tid innan han var på väg emot KTHn.
Kristina såg sig runt. "Men vad skulle det vara för något."
"Kristina, TÄNK!", sa Davine skarpt.
Kristina hoppade till, och tittade uppåt. I det att hon såg Mark flyga uppåt, så började hon själv sväva, hon förstod inte helt varför.