Jal Kalender del 7

"Vem i all världen var det?!", utbrast Kristina.
"Inte det blekaste aning!", svarade Mark.
"Men…", började Kristina. "Du säger att det har hänt dig ett tag, eller hur?"
"Försvinnande ansikten är en sak.", sa Mark, och skakade på huvudet. "Men detta är första gången jag varit med om att en hel människa försvunnit på en gång!"
"Tycker du det här är kul?!", skrek Kristina.
"Nej vet du vad.", sa Mark skarpt. "Det finns många som jag skulle kunna beskriva detta med. Men kul är inte ett av dom!"
"Tänkte väl det.", sa Kristina.
De båda stod där ett par minuter och bara stirrade på varandra, och stolen där Davine satt. Efter ett tag vände de sig om, gick till respektive bord, och plocka ihop sina saker. Efter det gick de båda, utan att säga ett ord till varandra. Men ingen av dem gick till mötet, båda gick mot parkeringen. Kristina stannade precis innan hon skulle plocka upp bil nyckeln.
"Hur länge sa du att de försvinnande ansiktena hade pågått?", sa hon med svag röst.
"Det sa jag inte.", började Mark. "Men jag tror det började när jag var i 15 års åldern." Mark stannade också, och bort till Kristina. "Värst blir det alltid mot julen.", fortsatte han. "Det börjar oftast runt oktober."
"Julen?", frågade Kristina.
"Ja.", nickade Mark. "Jag har inte märkt någon större anledning för varför just julen.", fortsatte han fundersamt. "Men, den där Davine kanske vet ett och annat om det."
"Va?", utbrast Kristina. "Så du litar på tokkärringen?"
"Litar är ett starkt ord.", sa Mark, och skare på huvudet. "Men kan hon hjälpa oss så vore det kanske värt att höra med henne vad hon har att säga i vilket fall, tycker du inte?"
"Jo, det kan nog stämma.", svarade Kristina. "Men hur får vi tag i henne?", Kristina såg sig om. "Det är inte precis som att det är lätt att få fatt i någon som kan försvinna i tomma intent, inte."
"Hon finner säkert oss, skulle jag tro.", sa Mark säkert. "Gör du inte?", Mark tittade sig om, och verkade prata med någon annan.
"Det vill jag tro.", hördes ett eko. "Så, är ni redo att höra vad jag har att säga?", Davine steg ut ur tomma intent.
"Ja-jag antar det.", sa Kristina stelt.
"Joda, ser så ut.", sa Mark.
"Vi kan inte tala om det här, ni måste komma med mig.", la Davine till.
"Tar det lång tid, tror du?", frågade Mark.
"Men Mark då!", utbrast Kristina.
"Kan ju inte bara lämna min dotter hur länge som helst, utan att säga något.", sa Mark.
"Åk hem och säg farväl till ditt barn, jag och Kristina kommer inte vara långt bakom dig.", Davine nickade sakta.
"Det-eh-det får gå fort då!", sa Kristina.
Mark satte sig i bilen och körde hemåt, helt paff över vad som just skett. Kristina satte sig i sin, och Davine satt sig bredvid henne.
"Måste kännas lite skumt att sitta i en bil va?", frågade Kristina, försiktigt.
"Något.", svarade Davine oberört. "Vi har inte bilar i Landet av Jul."
"Landet av jul?", frågade Kristina. "Vad är det för namn?"
"Det är namnet som världen jag härstammar ifrån bär.", svarade Davine oberört.

Mark klev in för dörren hemma.
"Leva, är du här?", Mark tog av sig skorna och gick in.
"Ja, vad är det, pappa?"