Julkalender del 19

Anners, Martina och Daniel stod öga mot öga med den fruktade Mörkar Ankan, Ojad Fånsyden.
«Hva gjører vi?», viskade Anners till Martina och Daniel.
«Vi kan börja med att prata med hen.», sa Daniel lugnt. «Fånsyden. Jag vet vad Dun har gjort emot dig, men du måste kämpa emot! Det är ditt jobb att skydda andarna, men se vad du gör!»
Fånsyden stirrade på Daniel.
«Ja just det!», sa Martina osäkert. «Vi är här för att hjälpa Doffen!»
«TYSTNAD!», skrek Fånsyden. «Jag minns inte att jag låtit er dödliga att tala i min damm.»
«Unskyld?!», utbrast Anners. Han hade mer på hjärtat, men efter en iskall blick från Fånsyden, så hindrade han sig.
«Dessa ‘dödliga’ är här för att hjälpa, Fånsyden.», la Daniel snabbt till. «De är inte våra fiender.»
«Det säger du, Daniel?», sa Fånsyden hånande. «Du säger att du vet vad Dun har gjort mot mig? Du förklarar för mig vad min existens beror på? Du säger att dessa dödliga inte är våra fiender?!»
Fånsyden skakade på huvudet, och ned för trappen, mot samma plattform de tre stod på.
«Du påstår alltså att hjälpa dessa dödliga är det vi måste göra, för att hålla andarna säkra?», sa Fånsyden lätt.
«Ja, precis!», sa Daniel förvånat. «Bra, fortsätta kämpa mot Duns kontroll!»
Fånsyden skakade på huvudet. «Jag trodde mer om dig, Daniel.», sa Fånsyden lätt. «Davine fascineras av de lägre stående varelserna. Men du… Jag hade hoppats att du, i alla fall, kunde se dom för dom är, så som jag har.»
«Fascineras?», sa Daniel, och skakade på huvudet. «Vad pratar du om, Fånsyden?»
«Jag pratar om att den världen… DERAS VÄRLD… Förpestar våran.», Fånsyden hade nu fått fram till Daniel, som stod ett par steg framför Anners och Martina. «Understående varelser ska inte påverka de över dom, tvärt om… De ska buga för dom!»
Anners och Martinas ögon möttes, de ryckte på axlarna. «Bare fordi att det kan vere sånn att dere er ‘høyre’ ståenne varelser, betyr ikke automatiskt att vi skall dyrka dere, ikke sant?», sa Anners fundersamt.
Fånsyden vände huvudet sakta mot Anners, och på ett ögon blick så rörde han sig omöjligt fort emot Anners. Fånsyden tog upp handen för att spetsa Anners.
«Fånsyden!», sa Daniel skarpt, då han vände sig om och fick tag i Fånsydens hand.
«Släpp.», sa Fånsyden lätt.
«Nej.», svarade Daniel.
För Anners och Martina kändes det som att tiden stod still. Tills Fånsyden backade tillbaka.
«Daniel…», sa Fånsyden. «Detta är ett krig som kommer ta många liv. Låt inte ett av dom att bli ditt.»
«Ingenfara.», sa Daniel lugnt. «Än är det inte min tid.» Fånsyden lyfta ena ögonbrynet.
«Så er praten klar no?», viskade Anners.
«Hade vi en plan B?», undrade Martina.
«Vi har tyvärr inte mycket annat val tror jag.», sa Daniel.
«The sooner I can shut that condescending ass up, the better!», viskade Anners, kaffet från den tidigare morgonen måste fortfarande vara i funktion, då han sa det utan brytning.
«Agreed.», nickade Martina.
Martinas och Anners ögon möttes, de log, då de visste precis vad den andre tänkte.
«Daniel, på din signal.», sa Anners lugnt.
Daniel nickade. «Fånsyden.», sa Daniel, och började gå emot Fånsyden. «Som de ‘dödliga’ säger, det är dags att börja tänka på refrängen.»
Fånsyden bara skakade på huvudet.
Daniel suckade, och lyfta på handen. I det som flög Martina framåt, och tacklade Fånsyden så han flög bakåt, och Anners flög fram och tog sats i från Martina rygg, upp i luften, och drämde in i Fånsyden så snabbt han bara kunde.
«Puny god.», sa Anners och log brett.
«Men Anners….», svarade Martina uppgivet.