Julkalender del 16

«Här är det.», sa Mark, efter de tre hade vandrat igenom skogen i ett par timmar. «Ner i det hålet.», Mark pekade på ett hål som gick snett nedåt.
När de kom nära nog att se hålet i sin helhet, så de att hålet var inte särskilt brant, och det fanns till och med trappsteg.
«Jag var rädd för det.», sa Davine med tung röst.
«Vad menar du?», undrade Krstina.
«Duns gömma.», sa Davine och skakade på huvudet.
Mark såg sig först om, något osäker. Men sen tog han ett steg ned i tunneln. De andra följde efter.
«Hur långt ner tror du att den går, Davine?», undrade Kristina.
«Jag vet faktiskt inte.», sa Davine, vilket fick ett shockat uttryck från både Kristina och Mark. «Jag har personligen aldrig varit här, och Dun var inte direkt öppen om dess innehåll.», la Davine till, och skakade på huvudet.

Tunneln strecket sig ett par hundra meter under jorden i en svängig konstruktion.
«Undrade hur mycket längre detta kommer ta.», suckade Mark. «Känner att det var ett tag sedan man tränade ordentligt.»
I det att Mark sa det, så märkte han dock att han känner sig något starkare här, än vad han gjort på jorden.
«Ja, det vill jag nog påstå.», la Kristina till, hon såg ut att klara sig bättre, men även började bli trött. «Det här är nog på lite högre nivå, än promenad varje dag.»
«Visst ja!», utbrast Mark. «Hur gick det med hunden… Vad hette han… Snurren?»
«Mmm, jag sms:ade Ulla, hon kunde ta hand om honom.», sa Kristina med nerstämd blick. «Snurren litar ju inte på alla, som du såg när jag tog honom till kontoret. Men Ulla, hon litar han minsann på.»
«Ja.», svarade Mark. «Han verkade ju inte som den mest lugna hund.»
«Nej, han kan bli lite stirrig bland folk.», instämde Kristina. «Och han kan vara lite väl på med andras katter, ibland. Men som oftast så är den snällaste lilla hunden i världen.», sa Kristina och lös till i ansiktet.
Davine hade funderat på att avbryta och be dem att ta detta seriöst, men hon såg hur mycket konversationen lugnade ner dem, och lät det gå.
«Hade inte ni hund?», undrade Kristina.
«Vi hade en katt.», svarade Mark.
«Hade?»
«Ja, han blev sjuk.», sa Mark.
«Stackarn.», sa Kristina.
«Mm.», sa Mark. «Vi blev tvungna att avlida honom.»
«Hur gick det för Lena?», undrade Kristina.
«Ja, hon älskade den katten.», sa Mark och nickade. «Felix, hette han.»
Mark sa inget mer efter det, och Kristina förstod att det var bäst att bara fortsätta gå.

Efter ett långt tag, så skymtades ett ljus i slutet på tunneln, fyrtio meter fram.
«Det ser ut som att det börjar dra ihop sig.», sa Mark förväntans fullt.
«Jag undrar vad som väntar oss där framme.», sa Kristina. «Jag menar, är det Dun? Har han någon, eller några, med sig?»
«Då han valt att dela upp andarna har jag svårt att tro att Fånsyden skulle vara med honom här.», sa Davine.
De klev in i en stor sal. Minst fem meter till tak. Två lång bord som stod parallellt framför dem, minst tio meter långa. I änden var det ett par trappsteg upp, som gick till en avsatts med en tron. Där satt Dun.
«Nämen, välkomna!», skrockade han glatt.