Julkalender del 24

De störtade tillbaka mot templet. Hela vägen in till de tre målningarna. Två av dom var tomma.
«Daniel?!», Davine såg sig om. Daniel var borta.
«Hva har skedd her?», sa Anners.
«Har Fånsyden gjort detta?», undrade Martina. «Men… Vi tog honom, han låg lealös, han var inte problem längre…»
«Lättlurade små varelser…», dånade en allt för igenkänd mörk och kall röst.
«Fånsyden?», sa Mark, och tittade på Martina, hon nickade till svar.
«Fånsyden…», började Davine. «Du var beskyddaren. Du var den som blev utsedd till att vakta andarna personligen. Hur kunde du?»
Den dånande rösten kacklade till. «Davine, för all din kunskap så verkar du ha en förmåga att missa det som är rakt framför dig.», dånade Fånsyden. «Så länge den dödliga världen existerar, kommer andarna alltid att lida, på ett eller annat vis. Och så länge dem lider, så kommer jag alltid att lida. Det är min förbannelse.»
De fyra människorna såg på varandra.
«Led dom…?», sa Davine uppgivet. «Nej! Jag kan inte tro det. De tre älskade världen de skyddade!»
«Det må så vara.», dånade Fånsyden. «Det ändrar inte faktumet att de led. Jag finns inte för att skydda deras känslor, jag finns för att skydda dem. Och tro mig, deras lidande var verkligt.»
«Men de är båda desamma.», sa Davine skarpt. «Deras känslor och dem själva, är en och de samma, båda delar måste skyddas!»
Ett vrål dånade igenom hela templet. Och ner kom Fånsyden rakt framför dom, han landade på stensängen som Daniel hade legat på. De röda ögonen glödde under luvan, det var som små eldar i ögonen.
«Hvor er Daniel?», sa Anners.
«Han är en med mig, nu.», sa Fånsyden lugnt, i sin kalla stämma.
«Daniel.», sa Davine uppgivet.
Martina såg sig om på de tre tomma målningarna med den röda, den gröna och den blåa, bakgrunderna. «Var har du gjort av Dole och Doffen?»
«De är en inom mig.», sa Fånsyden lugnt.
«Daniel, Dole, Doffen…», började Mark. «Vi kunde knappt ta Dun, när han hade Wallisa i sig. Vad gör vi nu?»
«Vet ikke, men noe må vi gjøre!», sa Anners.
«Alla på en gång?», sa Martina, med skarp blick.
«Så gör vi.», svarade Mark. «Davine, kan du frysa Fånsyden, som du frös Duns krafter?»
«Nej…», sa Davine uppgivet. «Han är för stark.»
«Da får vi gjøre de egen hand.», sa Anners lugnt.
Martina och Mark nickade, och ställde sig redo.
Fånsyden såg på sina fiender, och skakade på huvudet. «Det är redan förlorat, varför ger ni inte bara upp?»
«Människor är inte funtade så.», sa Mark. «Vi ger inte upp så lätt, så länge vi har något att kämpa för, så kämpar vi till sista stund!»
«Människor…», kacklade Fånsyden. «Obetydelsebara.»
«Vi får se om de.», sa Anners lugnt. «Nå!», skrev han till efter. Och alla tre flög emot Fånsyden med all makt de hade.
«Patetiskt!», skrek Fånsyden, och lyfta på handen. De tre flög tillbaka med sådan makt att de krossade pelarna de flög in i.
Mark och Anners kämpade för att inte tappa medvetandet, men det kom ingen vart. Martina rackade sig upp.
«Now what…?», sa Martina uppgivet.
«Nu blir Davine av med sina sista hopp.», sa Fånsyden kallt.
«Nej du!», sa en röst de kände igenom som Dun. Med sin rökskugga, kom han fram bakom Fånsyden. Och spetsade Fånsyden med sin arm. Och nu förstod Mark, Martina och Anners varför Davine kunde vara säker på att hans attack mot Kristina inte var dödligt menad. I handen, som stack igenom Fånsydens kropp, låg Fånsydens mörka hjärta. Det slog än. Dun drog ut handen, med hjärtat fortfarande i hand. Fånsyden föll på knä.
«D-Dun!», hostade Fånsyden fram.
«Då var det k-klart.», sa Dun, och vacklade bakåt.
«DUN!», skrek Fånsyden, och haltade vände sig om och flög emot Dun.
Dun stirrade honom rakt i ögonen, och knep hjärtat, tills det blev till sand i hans hand. Och precis som hjärtat, så blev Fånsyden till sand.
«Du hade din chans, Fånsyden…», sa Dun lugnt. «Både med mig, och sedan också med Davine. Men du valde din förvrängda syn, över oss.»
«Dun!», sa Davine. «Du är sen.»
«Förlåt…», sa Dun hostande. «Men, det tog lite tid att halta hit, utan Daniel kunde jag inte mig hit som jag vanligen gjort.»
På Dole och Doffens tavlor hade de åter kommit. Och de flög ut ur dom, fram till deras broder.
«Ole… Vakna.», sa de.
Ole vaknade upp.
«Ole…», började Davine. «Förlåt, vi har misslyckats. Så många borta.»
«Inte borta.», sa Ole. «Bara delade.» Ole tittade på Dole och Doffen. De nickade. De tre flög in i sina målningar, och ljus skimrade ut ur tavlorna, ljusen träffade Dun, Kristina, Martina, Mark, Anners och sängen där Daniel hade legat.
Daniel öppnade ögonen där han låg på stensängen igen. Wallisa räckte en hand till Dun, och hjälpte honom upp. Kristina gick fram till Mark, och hjälpte honom upp.
«D-Daniel, Wallisa.», Davine sjönk ner på knä, som att hon äntligen slappna av. Daniel gick emot människorna, och tog Davine på axeln på vägen med ett leende.
«Tack så mycket.», sa Daniel och bugade djupt. Wallisa, Davine och Dun hade ställt sig bakom Daniel, och bugade också djupt. De fyra människorna, sa ingenting, de bara såg på varandra, och på de odödliga andarna runt sig, och nickade.
«Jag tror det är dags för er att ta er hem.», sa Daniel och log. Han satte upp handen, och en KTH öppnades.

De var Julafton när Mark klev igenom dörren hos sin mor, och Lena störtade fram och omfamnade honom. «Välkommen hem, pappa!», utbrast hon med tårar i ögonen.
Samtidigt så klev Anners och Martina in i student korridoren där de bestämt sig att spendera julen, då Angelina bara var i sverige fram till nästa termin. Och en Angelina väntade på dom. «Welcome home you two.», sa hon glatt.
Kristina öppnade dörren till Ulla, och Snurren flög fram på henne. Det tog inte lång tid försen, hon fick ett SMS: «Jag minns att du sa att du skulle spendera julen själv iår. Men, mor min gör alltid för mycket julmat som det är, så om du har vägarna förbi. Du vet ju var mor min bor. //Mark.»

Julkalender del 23

«Varför?!», skrek Davine.
«Varför?», skrockade Dun. «Du vet mycket väl varför, Davine!»
«Vi var alla en del av Daniel.», sa Davine och skakade på huvudet. «Du var hans godhet… Så VARFÖR?!»
«Du var hans kunskap.», skrockade Dun och skakade på huvudet. «Så säg mig det, du?»
«Er snakket ferdi?», sa Anners och tittade på Davine.
Davine skakade på huvudet, hon vände huvudet och nickade till Anners.
«Da er det vel daks, da.», sa Anners och skakade på huvudet.
Mark och Anners störtade iväg, Mark rundade mot höger, och Anners mot vänster. De tog satts och flög in mot Dun från varsit håll. Dun tittade mot den ene till den andre, skakade på huvudet och försvann i skuggliknande rök. Mark och Anners flög nästan in i varandra, men de lyckades stanna precis.
Dun kom fram igen framför Davine.
«Några sista ord?», sa Dun med en ledsam röst. Och tog satts med armen för att spetsa Davine.
«Davine!», skrek Mark och Anners.
Duns hand stannade, Martina hade stoppat den. I Duns chock, så lyckades Kristinas näve än en gång möta Duns ansikte.
Martina släppte, och Dun flög några meter bort.
«En gång, fy på dig.», började Dun. «Två gånger, fy på mig… Eller hur går det?»
«Något sådant.», sa Kristina triumferande.
«Jag börjar bli något trött på dig, Kristina.», sa Dun argt.
Dun flög upp, och innan någon hann reagera, så hade hans arm redan spetsat Kristina. Han drog sakta ut handen, och Kristina föll ihop. Mark störtade över och höll tag i henne.
«Kristina!», ropade Mark.
«DUN!», skrek Anners. Och Anners och Martina flög emot Dun. Dun höll upp handen, och de båda stannade i luften, och bara frös till där.
«Hva i hele?!», utbrast Anners.
«Dun…», sa Davine. «Hur lågt ska du sjunka?!»
Davine höll upp handen och gestikulerade emot sig. Och Anners och Martina flög tillbaka, och landade lugnt på varsin sida av Davine.
«Hva no?», pustade Anners. «Han er for sterk.»
«En gång till.», sa Davine bestämt.
«En gång till?», sa Martina.
«Jag kan inte ge mer än ett par sekunder, se till att ta ner honom med det.», sa Davine lugnt.
«Skjønner.», sa Anners.
Martina nickade.
«Säg bara till så.», sa Mark, som lagt Kristina bakom dom. Kristinas såg på de tre, och nickade, innan hon slöt ögonen och bara låg där och pustade.
«Vad planerar ni borta i mörkret?», undrade Dun. «Inte för att det gör någon skillnad, så klart!»
«Innan Daniel föll så såg han till att ge mig vad jag behövde för att stoppa dig, Dun.», sa Davine lätt.
«Vadå för något?», sa Dun chockat.
Davine satte upp handen. «Plats.», sa Davine lugnt.
Dun ryckte till. «M-mina krafter?!», sa Dun och stirrade på sina händer.
Anners, Mark och Martina störtade emot honom. Och i enad attack, så stoppades Dun en gång för alla.

Mark gick tillbaka till Kristina.
«Hur ser det ut för henne?», undrade Martina, medan hon och Anners hade stannat en bit bort.
«Ingen aning.», sa Mark ledsamt. «Jag är inte den typen doktor.»
«Så du er en doktor?»
«Doktor i religion.», nickade Mark. «Det hjälper inte mycket nu, dock.»
«Kristina kommer klara sig.», sa Davine lugnt. «Dun’s attack var inte dödlig.»
De tre var väldigt fundersamma över det, men bestämde sig för att acceptera det. Mark lyfta Kristina, och de gick emot porten. Då de öppnande den, så såg de en blå svävande bubbla med en ande i sig.
«Ole…», sa Davine med en lättande suck.
Påvägen ut så gick Davine till Dun.
«Dun…», sa Davine. «Vad du har gjort är oförlåtlig.»
«V—var är jag?», frågade Dun lätt. «Var är Fånsyden…?»
«Fånsyden?», undrade Davine.
«Ja…», började Dun, och hostade till. «Han k-kom till mig… Berätta om en plan.», Dun spärrade upp ögonen. «Planen, Davine! Vi må-<host>-måste stoppa honom!»
«Vad pratar du om, Dun?»
«H-han vill ta andarnas krafter in i sig själv…», sa Dun. «D-det sista jag minns, var att jag försökte stoppa honom… Jag trodde jag kunde göra det själv… Men <host> det ser ut som jag misslyckats.»
«Hva sier han?», sa Anners.
«Kan vi verkligen tro på honom, efter allt han gjort?», sa Martina.
«Han talar sanning.», sa Davine lätt. «Vi måste skynda oss tillbaka till templet!»

Julkalender del 22

«Men vad väntar vi då på?», sa Martina.
Davine ställde sig upp, men vacklade till.
Anners och Mark fångade henne.
«Davine, hur går det?», undrade Mark.
«Wallisa…», viskade Davine. «Nej.»
«Hva sier du?», sa Anners.
«Dun, vad har du gjort?», sa Davine. «Vi måste skynda oss!»
De la Daniel tillrätta på förvånansvärt mjuk stensäng, som Davine hade vinkat fram ur golvet, och satte fart ut ur templet.
Davine förklarade att utan Daniel, och med andarna i sovande tillstånd, så kan hon inte få ut dom, eller in dom igen, utan de måste ta den långa vägen.

Direkt när de tog steget utanför templet, så kände alla fyra människorna var den sista anden höll hus. Nutidens ande, de kände hoppet, hoppet om morgondagen, men samtidigt glädjen i nuet. De satte fart, så fort deras ben kunde bära dem.
De stannade utanför Duns skog.
«Där inne.», sa Martina lätt.
De fyra började kliva framåt, men Davine hindrade dem.
«Det är något ni behöver veta, innan vi kliver in.», sa Davine.
«Hva er det no?», sa Anners och skakade på huvudet. «Vi veit att han er sterk, men vi må gjøre det likevel.»
«Han tog Wallisa.», sa Davine.
«…Tog Wallisa?», frågade Mark osäkert.
«Vi var alla en och samma varelse.», sa Davine. «Eller, det är det jag tror, i alla fall.»
Davine suckade. «Vi var allesammans Daniel originalt, enligt min teori.», sa Davine och skakade på huvudet. «Och i det att Daniel, så kunde vilken av oss som helst ta hans plats som huvud.»
«Så när du säger att Dun har tagit Wallisa…», började Kristina. «Så menar du bokstavligen?»
«Ja.», nickade Davine. «Dun brukade alltid säga att alla dömmar har ett pris. Han har betalat sitt pris. Är vi verkligen redo att betala vårt?»
«Betale og betale.», sa Anners. «Vi har ikke så mye valg, har vi de? Vi må gjøre de, ikke mer å si.»
Davine såg upp på de 4 människo ansiktena. De såg bestämda ut. Davine log.
«Men dåsa.», sa Davine, tillbaka i sin lugnt samlade ton. «Då är det bara att fortsätta.»
De fyra log, nickade och satte fart in mot skogen.

Deras inre kompass ledde dem till ett gigantiskt träd, som Davine poängterade var i mitten av skogen. Trädet var verkligen gigantiskt, man skulle kunna få plats med alla världens träd, överdrev Anners.
De såg en öppning, och gick in i trädet.
Insidan på trädet var bara en gigantisk hall, de steg in i öster.
«Her inne var det morkt.», sa Anners. «Kan ikke se mer æn hundremeter frem!»
«Det verkar vara ditåt.», sa Martina, och pekade mot den västra väggen.
Mark instämde. «Verkar så.»
Det tog ett tag att gå hela vägen till den västra väggen. Men när de anlände såg de ett par trappsteg upp mot en port. De visste instinktivt att där inne var Ole. Men framför porten satt en Dun, med Wallisa i famnen.
«Dun.», sa Davine, hon hade än en gång förlorat lugnet i sin röst. «Vad har du gjort?»
«Det var priset, åh vad jag önskar att det inte var priset.», sa Dun och grät och skrattade på samma gång. «Och nu måste jag se till att priset är värt det.»
Dun ställde sig upp, la Wallisa till sidan.

Julkalender del 21

«Davine, vad hände?», undrade Mark.
«Daniel.», började Davine. «Han var den första väktaren i denna värld. Hans koppling till världen är starkast.»
«Da finns det vel bare en ting å gjøre?», sa Anners besämt. «Vi må redde Ole, ikke sant?»
«Ja!», sa Kristina. «Om vi gör det, då klarar väl sig Daniel?»
«Svårt att säga.», sa Davine. «Att återställa andarna förhindrar det för att bli sämre, men jag inte lova att saker går tillbaka till det dem tidigare var.»

Samtidigt en hall långt bort därifrån, så kliver Wallisa in.
«Dun?!», ropade Wallisa.
«Björn?», svarade Dun en bit bort. Björn var Duns smeknamn för Varbjörnen Wallisa.
«Var är du?», ropade Wallisa.
«Här borta…», svarade Dun.
Wallisa gick emot den västra väggen. En stor port uppenbarade sig och Dun stod utanför.
«Vad gör du?», undrade Wallisa.
«Jag funderar.», svarade Dun.
«Funderar?», undrade Wallisa.
Dun bara skakade på huvudet.
«Men Dun!», började Wallisa. «Du måste verkligen sluta med det här nu! Davine och Daniel har fört in människor i vår värld, för att stoppa dig!»
«Jag vet.», svarade Dun med en suck. «Jag har mött dem.»
«Åååh!», brusade Wallisa upp. «Jag sa att ju åt dom att jag skulle prata med dig först!»
Dun satt ned på en trapp avsatts som gick upp mot porten. Dun vände sig emot Wallisa, skakade på huvudet, och vände sig tillbaka.
«Alla drömmar kommer med ett pris…», sa Dun lätt.
«Vad menar du?»
Dun suckade. «Jag har undvikit att betala priset.», sa Dun och skakade på huvudet. «Men nu ser det ut som att det har kommit ifatt mig, oavsett.»
Wallisa såg förvirrad ut, medan hon försökte komma fram till vad Dun menade. Till slut gav hon upp.
«Men alltså, Dun!», sa Wallisa och skakade på huvudet. «Vad i all världen är det du pratar om?»
«Minns du vad Davine sa för mycket länge sedan?», frågade Dun Wallisa.
«Davine säger väldigt mycket.», svarade Wallisa.
«Om att en gång i tiden var vi alla en varelse.», sa Dun och slöt ögonen. «Att de tre andarna var en varelse. Men att Ole delade på sig, och delade på Daniel, för att sprida ut sig, och förstora världen.»
«Aaah, för att utöka deras makt.», sa Wallisa förvirrat.
«Nej, för att lättare skydda dessa två massiva världar.», sa Dun, och skakade på huvudet.
«Jaja.», svarade Wallisa. «Vad har det med detta att göra?»
«Om vi alla en gång var och de samma…», började Dun. «Borde vi inte kunna slå oss ihop igen? Ta kraften av en annan, för att bli starkare.»
«Låter troligt.», sa Wallisa.
«Jag har märkt att människorna är starkare än jag trott…», sa Dun. «Och, Mördar Ankan verkar ha fallit.»
«Okej?», sa Wallisa osäkert.
«Det är något du måste göra för mig, Wallisa.", sa Dun uppgivet.
«Jag gör vadsomhelst för dig, Dun. Det vet du!», svarade Wallisa säkert.
«Jag är ledsen Wallisa…», sa Dun ledsamt.
Wallisa ryggade tillbaka då Dun flög upp emot henne. Wallisa öppnade munnen för att skrika, men Duns han var redan som ett spjut igenom hennes kropp. En tår flöt ner för Duns kind.

Julkalender del 20

Dammet la sig på toppen av Ankberget, och Fynsåden låg lealös.
«Är han…?», undrade Martina.
«Han kommer att klara sig, men han kommer nog inte röra sig på ett tag.», sa Daniel.
«Trur du Doffen er der oppe?», undrade Anners, och pekade mot Fynsådens tron.
«Känns så, i vilket fall.», svarade Martina.

De tog sig upp för trappan, och mycket riktigt bakom tronen i en grön bubbla svävade en tillsynes medvetslös Doffen.
«Doffen…», suckade Daniel triumferande.
«Og no?», undrade Anners. «Har dere noe typ av Ande tempel, eller lys tempel, eller sång som di ska till?», Anners sa det sarkastiskt, med tanke på hur allt hade varit upp till nu, så väntade han sig nästan något liknande. Martina såg på honom och skakade på huvudet.
«Stämmer bare det.», sa Daniel lugnt, vilket häpnade de bägge.
«I swear I was kidding.», viskade Anners till Martina.
«Men det heter ju egentligen Jul Templet.», la Daniel till. «Men jag kan se hur man skulle kunna kalla det ande templet.»
Daniel hade hukat sig för att kolla till Doffen, men började vika sig.
«Är du ok, Daniel?», sa Martina oroat.
«Ja då.», svarade Daniel hastigt. «Än så länge så ska jag nog den gamla gåsen hålla sig i akt… Är det inte så ni säger?»
«Den gamle gåsen…?», funderade Anners. «Ikke på de seinaste hundra årna, ihvertfall.»
«Okej.», nickade Daniel. «Jag har inte hållit mig uppdaterad, det är Davines område.»
«Okej, åt vilket håll ska vi nu?», sa Martina.
«Jul Templets position fungerar inte precis så.», sa Daniel. «Utan det räcker faktiskt med att…», Daniel stängde ögonen och fokuserade i någon sekund. Och helt plötsligt stod de tre i en gigantisk sal, med pelare som fortsatte upp flera hundra meter mot taket. Det var ett svagt dimmat ljus som sträckte sig över hela rummet.

Ett par meter framför dem såg de en öppning av vimlet av pelare. Där på väggen, väntade tre stycken gigantiska tavlor, varav en var ifylld. Det såg ut som Doffen, med grön bakgrund. De andra två var tomma, den ena var blå, och den andre röd.
Det tog inte lång tid innan den blå blev ifylld, och ut ifrån vimlet av pelare dök Mark, Kristina och Davine upp.
«Hallå där.», sa Mark, och nickade.
«Hallo!», sa Anners. «Det gikk?»
«Galant.», sa Mark. «Ni skulle ha sett Kristina.», berättade Mark, och väldigt färgfullt förklarade hur hon knockade Dun rakt i ansiktet.
«Kult!», sa Anners och skrattade. «Viste ikke at du hade de i deg!», sa han och armbågade Kristina lätt i sidan.
«Er då?», undrade Kristina rodnande, för att snabbt byta samtals ämne.
«Det var fantastiskt!», sa Martina. Och började berätta en hjärtefylld historia om hur hon och Anners lyckades ta Fånsyden.
«Ja.», sa Anners fundersamt. «Det kan vare litt seint å oppdage, men jeg trur vi er litt annerlejdes her.»
Mark och Kristina såg på Anners lite förvirrat, som att de försökte förstå, men kom inte hela vägen fram.
«Vi verkar annorlunda här.», sa Martina.
«Ja, jo precis.», nickade Mark. «Det är som att den här världen gör oss starkare.
«Det är inte helt ifrån sanningen.», sa Davine. «För att ta det kort. Eran tro på Julen och Jul Andarna ger er den kraft ni behöver, för att åstadkomma det ni måste.»
«Precis.», sa Daniel. «Det är mycket som ska till för att kunna få den gåvan, så använd den väl.»
Daniel bugade lätt i det att han sa det, men hans ögon spärrade upp, och han började hålla sig för bröstet. Han gick ner på knä.
«Daniel!», sa Davine, och vände sig emot Daniel. Men Daniel föll lealös på marken.

Julkalender del 19

Anners, Martina och Daniel stod öga mot öga med den fruktade Mörkar Ankan, Ojad Fånsyden.
«Hva gjører vi?», viskade Anners till Martina och Daniel.
«Vi kan börja med att prata med hen.», sa Daniel lugnt. «Fånsyden. Jag vet vad Dun har gjort emot dig, men du måste kämpa emot! Det är ditt jobb att skydda andarna, men se vad du gör!»
Fånsyden stirrade på Daniel.
«Ja just det!», sa Martina osäkert. «Vi är här för att hjälpa Doffen!»
«TYSTNAD!», skrek Fånsyden. «Jag minns inte att jag låtit er dödliga att tala i min damm.»
«Unskyld?!», utbrast Anners. Han hade mer på hjärtat, men efter en iskall blick från Fånsyden, så hindrade han sig.
«Dessa ‘dödliga’ är här för att hjälpa, Fånsyden.», la Daniel snabbt till. «De är inte våra fiender.»
«Det säger du, Daniel?», sa Fånsyden hånande. «Du säger att du vet vad Dun har gjort mot mig? Du förklarar för mig vad min existens beror på? Du säger att dessa dödliga inte är våra fiender?!»
Fånsyden skakade på huvudet, och ned för trappen, mot samma plattform de tre stod på.
«Du påstår alltså att hjälpa dessa dödliga är det vi måste göra, för att hålla andarna säkra?», sa Fånsyden lätt.
«Ja, precis!», sa Daniel förvånat. «Bra, fortsätta kämpa mot Duns kontroll!»
Fånsyden skakade på huvudet. «Jag trodde mer om dig, Daniel.», sa Fånsyden lätt. «Davine fascineras av de lägre stående varelserna. Men du… Jag hade hoppats att du, i alla fall, kunde se dom för dom är, så som jag har.»
«Fascineras?», sa Daniel, och skakade på huvudet. «Vad pratar du om, Fånsyden?»
«Jag pratar om att den världen… DERAS VÄRLD… Förpestar våran.», Fånsyden hade nu fått fram till Daniel, som stod ett par steg framför Anners och Martina. «Understående varelser ska inte påverka de över dom, tvärt om… De ska buga för dom!»
Anners och Martinas ögon möttes, de ryckte på axlarna. «Bare fordi att det kan vere sånn att dere er ‘høyre’ ståenne varelser, betyr ikke automatiskt att vi skall dyrka dere, ikke sant?», sa Anners fundersamt.
Fånsyden vände huvudet sakta mot Anners, och på ett ögon blick så rörde han sig omöjligt fort emot Anners. Fånsyden tog upp handen för att spetsa Anners.
«Fånsyden!», sa Daniel skarpt, då han vände sig om och fick tag i Fånsydens hand.
«Släpp.», sa Fånsyden lätt.
«Nej.», svarade Daniel.
För Anners och Martina kändes det som att tiden stod still. Tills Fånsyden backade tillbaka.
«Daniel…», sa Fånsyden. «Detta är ett krig som kommer ta många liv. Låt inte ett av dom att bli ditt.»
«Ingenfara.», sa Daniel lugnt. «Än är det inte min tid.» Fånsyden lyfta ena ögonbrynet.
«Så er praten klar no?», viskade Anners.
«Hade vi en plan B?», undrade Martina.
«Vi har tyvärr inte mycket annat val tror jag.», sa Daniel.
«The sooner I can shut that condescending ass up, the better!», viskade Anners, kaffet från den tidigare morgonen måste fortfarande vara i funktion, då han sa det utan brytning.
«Agreed.», nickade Martina.
Martinas och Anners ögon möttes, de log, då de visste precis vad den andre tänkte.
«Daniel, på din signal.», sa Anners lugnt.
Daniel nickade. «Fånsyden.», sa Daniel, och började gå emot Fånsyden. «Som de ‘dödliga’ säger, det är dags att börja tänka på refrängen.»
Fånsyden bara skakade på huvudet.
Daniel suckade, och lyfta på handen. I det som flög Martina framåt, och tacklade Fånsyden så han flög bakåt, och Anners flög fram och tog sats i från Martina rygg, upp i luften, och drämde in i Fånsyden så snabbt han bara kunde.
«Puny god.», sa Anners och log brett.
«Men Anners….», svarade Martina uppgivet.

Julkalender del 18

Där stod de. Mark, Kristina och Davine, öga mot öga med Dun Geon. Många tankar flaxade runt i Marks huvud. Men det var en tanke som återkom oftare än många andra. Sedan dom kommit hit han känt sig starkare och mer uthållig. Han var inte säker på vad det innebar, eller hur långt det skulle ta dem. Men, likaså, efter ett tags väntan, efter Duns öppnings kommentar, så sa Mark: «Vi har kommit hit för att stoppa dig Dun.», Kristina vände sig snabbt mot Mark, och såg chockad ut.
Dom hade ingen aning om vad Dun är kapabel till, och, för del delen, vad Davine är kapabel till.
«Mark, du tror inte vi ska försöka vara lite mer… Taktiska här?», viskade hon.
Mark skakade på huvudet.
«Jasså!», skrockade Dun. «Hur hade ni tänkt åstadkomma det, hmm?»
«Det visar sig.», sa Mark. «Jag skulle rekommendera att du ger upp nu.»
Dun såg något chockad ut över Marks mod.
«Dun.», började Davine. «Jag vet vad du har gått igenom. Men att förstöra världarna är inte en lösning.»
«Lösning?», skrockade Dun. «Varför skulle jag leta efter en lösning, månntro?»
Mark stötte armbågen mot Kristina, och viskade. «När jag säger till går vi till angrepp.» Kristina vände sig emot Mark, och var påväg att öppna munnen. Men Mark satte fingret mot läpparna, och när Kristina såg blicken Mark hade, så nickade hon bara.
«Jag tror vi har kommit till ögonblicket när ni gör ert bästa.», skrockade Dun. «Tiden för förklaringar och dylikt är nu över.»
«Vi kommer stoppa dig, Dun.», sa Davine. «Världarna kommer inte falla för detta.»
Efter de orden stod de fyra och bara stirrade på varandra i ett par sekunder. Som om den som rörde på sig först var garanterad till förlust. Dun gick fram och tillbaka på avsatsen för tronen.
«Ge upp, Dun.», sa Davine skarpt.
«Ge upp?», skrattade Dun, och stannade på stället. «Du känner mig bättre än så, Davine.»
«Det gör jag, Dun.» sa Davine, och skakade på huvudet. «Det var inte länge sedan som du själv sa att din existens innebar att skydda andarna… Och nu…?»
«Skydda andarna?», skrockade Dun. «Intressanta ord, Davine. Ni tillåter ju den världen att korrumpera dom! Allt hat, girighet och ondska… Du vet lika väl som jag, om världarna förstörs kommer denna att födas på nytt… Men deras värld…»
«Förstår du inte, Dun?», sa Davine, och gick sakta emot Dun. «Båda världarna måste existera i harmoni… Utan den ena, kan inte den andra finnas.»
Mark och Kristina stod i beredskap, men Mark tvekade. Han ville se om Dun kunde hjälpas, om Dun själv kunde ge upp så var slaget vunnet, utan att något ont behövde ske.
«Davine.», sa Dun med en seriösare röst än han tidigare använt. «Vi båda vet att det inte stämmer. Denna världen kommer återfödas, och frodas mer än förr.»
«Dun…», sa Davine lätt. «Var är Dole?»
«Ge upp.», skrockade Dun.
«Nu!», sa Mark. Varpå han och Kristina tog sats, och sprang allt de hade emot Dun. Kristina knöt näven och slog allt vad hon hade Dun rakt i ansiktet. Dun blev så chockad att han inte hann återhämta sig, när Mark kom flygande på honom. Mark välte Dun, så han låg på marken, med Mark över sig.
Det tog ett par sekunder för alla involverade att hämta sig över det som precis hade skett. Davine bara stod där och stirrade. Kristina pustade högt, och såg väldigt förvånad ut.
«Där ser man.», sa Dun lätt. «Hade du räknat med detta, Davine? Klart du hade…»
Dun försvann från under mark, i en skuggliknande moln. Mark reste sig, och såg sig snabbt om. Dun kom fram på andra sidan rummet, vid trappan.
«Intressant!», skrockade Dun. «Ni har vunnit första ronden.», la han till, och bugade djupt. Innan han än en gång försvann med sitt mörka moln.
Mark suckade. «Anden?», frågade Davine och såg på Mark.
«Jag tror han är bakom tronen.»
De tre gick runt tronen, och mycket riktigt, innanför en blå bubbla flöt en liten varelse.
«Dole!», sa Davine glatt.

Julkalender del 17

«Är vi där än?», sa Martina med en suck.
«Jag tror nog det.», sa Daniel fundersamt.
«Vi var påvei in i denne der andens verdensrom, ikke sant?», undrade Anners. Martina, som blivit van vid Anners norska, såg ut som ett frågetecken.
«Heh heh. Jadå, vi är nästan ankans domän.», svarade Daniel. «Det stämmer bra det.»
«Anden?», sa Martina fundersamt. «Visst ja…», la hon nästan lite uppgivet. «And är ju anka på norska.», sa hon skakade på huvudet.
«Helt rikti.», nickade Anners.
«Ja, det kan bli lite komplicerat ibland, när man pratar två olika språk.», sa Daniel fundersamt. «Nu är ju norska och svenska något lika, jämfört med andra språk.»
«Jo, det stämmer nog det.», sa Martina och nickade. «Men hur kommer det sig att ni verkar förstå utan problem?»
«Ja, jeg har lurt på det selv.», sa Anners fundersamt. «Det virker jo ikke som at dere har noe problemer med språk i det heletatt, du snakket jo med Angelina uten problemer også.»
«Jag tror vår definition av språk är lite annorlunda mot er.», sa Daniel, och tänkte sig om. «Ni förstår… Vi använder egentligen inte ord som jordliga språk.»
Martina och Anners stannade och tittade på varandra, men sedan fortsatte. «Hva mener du?», undrade Anners.
«Jag kan förstå att det verkar som att vi pratar precis som ni.», sa Daniel fundersamt. «Jag menar, visst pratar jag svenska, Martina?»
Martina såg förvirrad ut, men nickade.
«Och visst pratar jag norska, Anners?»
Anners tittade förvirrat på Martina, men nickade han med.
«Jag tror det bästa sättet att lätt förklara det är att det funkar lite som telepati.», sa Daniel fundersamt. «Det stämmer inte riktigt, eftersom vi inte har telepatiska krafter. Men det fungerar på ett liknande sätt.»
Anners och Martina såg inte helt ut att förstå, men släppte ämnet.

De gick inte länge efter det, utan bara någon timme senare kom de fram till något som bara kunde förklaras som en oas.
«Vi är framme.», Daniel stannade, och såg sig om.
«Ikke si noe…», sa Anners och satt up handen. «And damm… Jeg mener, Ank dammen.»
«Stämmer bra det.», sa Daniel och nickade.
«Den heter alltså Ank dammen?», sa Martina, och verkade inte helt tro det.
«Mycket riktigt.», nickade Daniel.
Martina skakade på huvudet. «I vilket fall, verkar det som att anden är i berget där någonstans.», sa Martina, och pekade på ett berg på andra sidan dammen.
De gick runt dammen, och såg att det fanns en trappa upp för berget.
Anners, orädd som vanligt, tog starka steg emot trappan.
«Var aktsam, Anners.», sa Daniel hastigt. «Fånsyden är inte att leka med.»
Anners lät sig inte stoppas, han tog ett steg på trappan, och stängde ögon. Inget hände.
«Se, ikke noe problemet.», sa Anners, och började gå upp för trappan. Martina och Daniel följde försiktigt efter.
«Underligt.», sa Daniel fundersamt. «Både Dun och Fånsyden är smarta djur. Jag kan inte tänka mig att de inte skulle ha fällor förberett.»
«Om inte det är så att de är säkra på att de kommer vinna.», sa Martina med skarp blick uppåt.
«Ja, så är det nog.», la Daniel till. «Dom är också väldigt stolta djur, nu när du säger det.»

De nådde toppen, som var täckt av blå is. En rund platform väntade dom på toppen. Och ännu en trappa upp, till en tron. Bredvid tronen stod en figur. Iklädd lång blå, svart rock, med röda kanter.
Figuren vände sig om, och uppenbarade ett par rödglödande ögon under en huva. «Om ni vet vad som är bra för er.», sa en kall och ondskefull röst. «Fly.»

Julkalender del 16

«Här är det.», sa Mark, efter de tre hade vandrat igenom skogen i ett par timmar. «Ner i det hålet.», Mark pekade på ett hål som gick snett nedåt.
När de kom nära nog att se hålet i sin helhet, så de att hålet var inte särskilt brant, och det fanns till och med trappsteg.
«Jag var rädd för det.», sa Davine med tung röst.
«Vad menar du?», undrade Krstina.
«Duns gömma.», sa Davine och skakade på huvudet.
Mark såg sig först om, något osäker. Men sen tog han ett steg ned i tunneln. De andra följde efter.
«Hur långt ner tror du att den går, Davine?», undrade Kristina.
«Jag vet faktiskt inte.», sa Davine, vilket fick ett shockat uttryck från både Kristina och Mark. «Jag har personligen aldrig varit här, och Dun var inte direkt öppen om dess innehåll.», la Davine till, och skakade på huvudet.

Tunneln strecket sig ett par hundra meter under jorden i en svängig konstruktion.
«Undrade hur mycket längre detta kommer ta.», suckade Mark. «Känner att det var ett tag sedan man tränade ordentligt.»
I det att Mark sa det, så märkte han dock att han känner sig något starkare här, än vad han gjort på jorden.
«Ja, det vill jag nog påstå.», la Kristina till, hon såg ut att klara sig bättre, men även började bli trött. «Det här är nog på lite högre nivå, än promenad varje dag.»
«Visst ja!», utbrast Mark. «Hur gick det med hunden… Vad hette han… Snurren?»
«Mmm, jag sms:ade Ulla, hon kunde ta hand om honom.», sa Kristina med nerstämd blick. «Snurren litar ju inte på alla, som du såg när jag tog honom till kontoret. Men Ulla, hon litar han minsann på.»
«Ja.», svarade Mark. «Han verkade ju inte som den mest lugna hund.»
«Nej, han kan bli lite stirrig bland folk.», instämde Kristina. «Och han kan vara lite väl på med andras katter, ibland. Men som oftast så är den snällaste lilla hunden i världen.», sa Kristina och lös till i ansiktet.
Davine hade funderat på att avbryta och be dem att ta detta seriöst, men hon såg hur mycket konversationen lugnade ner dem, och lät det gå.
«Hade inte ni hund?», undrade Kristina.
«Vi hade en katt.», svarade Mark.
«Hade?»
«Ja, han blev sjuk.», sa Mark.
«Stackarn.», sa Kristina.
«Mm.», sa Mark. «Vi blev tvungna att avlida honom.»
«Hur gick det för Lena?», undrade Kristina.
«Ja, hon älskade den katten.», sa Mark och nickade. «Felix, hette han.»
Mark sa inget mer efter det, och Kristina förstod att det var bäst att bara fortsätta gå.

Efter ett långt tag, så skymtades ett ljus i slutet på tunneln, fyrtio meter fram.
«Det ser ut som att det börjar dra ihop sig.», sa Mark förväntans fullt.
«Jag undrar vad som väntar oss där framme.», sa Kristina. «Jag menar, är det Dun? Har han någon, eller några, med sig?»
«Då han valt att dela upp andarna har jag svårt att tro att Fånsyden skulle vara med honom här.», sa Davine.
De klev in i en stor sal. Minst fem meter till tak. Två lång bord som stod parallellt framför dem, minst tio meter långa. I änden var det ett par trappsteg upp, som gick till en avsatts med en tron. Där satt Dun.
«Nämen, välkomna!», skrockade han glatt.

Julkalender del 15

«Det føles som vi att vi har gått i timer.», sa Anners uppgivet.
«Det har nog tagit ett tag, och det börjar skymna allt mer.», sa Daniel lugnt.
«Jag vill tro att det är dags för en pause nu.», sa Martina instämmande.
«Jo, vi kan inte röra oss under natten i vilket fall.», sa Daniel tog ett löv ur ett av de få träd som fanns på den annars relativt nakna vinterlandskapet. Daniel sa lövet på snön, och snön började lätt lysa.
«Kult!», sa Anners medan han satte sig ned. «Hvordan gjører du det?»
«Magi…», sa Daniel lätt, och flinade brett. «Egentligen så pratar jag med landet, och ber den om hjälp.»
«Pratar med landet?», sa Martina och höll handen över snön, som varken var kall eller varm. Lagom tempererad, som vi säger på svenska.
«Ja.», svarade Daniel. «Det är lite svårt att förklara, men man kan se det som att jag känner vad landet vill, och landet känner vad jag vill.»
«Føler den oss også?», undrade Anners.
«Mycket riktigt.», nickade Daniel. «Och som att ni känner andarna, borde ni faktiskt kunna lärare er att känna landet.»
Martina lös upp, och började stirra in i snön.
«Martina, känner du?», undrade Daniel.
«Jag vet inte…», svarade Martina. Mycket riktigt så kände Martina något, men det var svårt att urskilja exakt vad.
Daniel log brett. «Se till att få lite sömn medan det är mörkt, ljuset kommer tidigt, och vi har mycket framför oss.»
Martina och Anners la sig ned. Och sjönk iväg till sömns. De hade inte trott att sova äns var en möjlighet, med tanke på vad som hänt, och fortfarande händer.

«Människa…», sa en bitande röst. Den dånade så kraftigt att Martina trodde hon skulle krossas av bara ljudet.
«V-vem där?», frågade Martina, och såg sig om. Hon såg varken Daniel eller Anners.
«Ni närmar er…», dånade rösten. «Varför?»
Martina reste sig upp. «Vem där?!», ropade Martina, och såg sig om.
«Varför?», fortsatte rösten.
«Varför?», sa Martina för sig själv, och fortsatte att se sig aktsamt om. «Varför vadå?», sa hon tillslut.
«Vem är ni som närmar er mitt land?», dånade rösten.
«Martina!», ropade Martina osäkert.
«Martina…», dånade rösten något lägre än tidigare. «Varför närmar ni er mitt land?»
Martina såg sig om, hon visste inte helt vad hon skulle säga. «Vad menar du?», sa hon.
«MARTINA!», dånade rösten högre än tidigare.

«Martina!», sa Anners och skakade Martina så hon vaknade.
Solen var precis påväg upp. Martina reste sig upp. «Vad i hela…?», började hon, fast bet av andra halvan av orden. «Vem var det?»
«Vad hände?», undrade Daniel.
«En röst, frågade vem jag var, och varför vi närmade oss hans… Land.», sa Martina och skakade på huvudet.
«Fånsyden.», nickade Daniel. «Jag var rädd för att han hade sett oss på ingång.»
«Er du ok, Martina?», undrade Anners.
«Ja då.», nickade Martina. «Lite darrig kanske…», la hon snabbt till och höll upp handen som faktiskt darrade en del.

Julkalender del 14

Mark, Kristina och Davine, gick emot norr, över den steniga jord gången, som var det ända som gjorde så de slapp gå på snön. Men de tänkte att med tanke på att det inte alls är lika kallt som det borde vara i luften, så är kanske inte snön kall heller.
«Hur långt tror du att det är»?, undrade Kristina.
«Ingen aning, faktiskt.», svarade Mark. «Men känslan verkar bli starkare, svårt att säga, vi har inte gått så långt, kan vara att jag får bättre grepp på vad det är jag letar efter.»
«Det skulle kunna vara en kombination.», sa Davine fundersamt. «Jag känner till ett par av Dun’s gömmor i den här väderriktningen. Men, jag har svårt att tro att han gömmer anden i en gömma som jag redan känner till. Dun är för smart för det.»
«Jo, det verkar inte helt klokt.», instämde Mark.
«Man vet aldrig, i alla hans briljanta planer, kanske han helt enkelt fick lite hjärnsläpp om just det?», la Kristina till.
«Inte omöjligt.», nickade Davine. «Men, jag skulle inte råda att vi… Lägger alla ägg i korgen på det.» Davine verkade anstränga sig lite för att använda ordspråk, och talesätt, som används nu för tiden.
«Precis!», sa Mark nickande.

De gick tills de nådde fram till skogen, det började mörkna till, det verkade som att skymning var till sitt slut, lång som den var.
«Dags att ta plats då.», sa Mark, och såg sig om.
«Ja.. Han Dun var ju mörkrets herre.», sa Kristina med någon nivå av ironi i rösten.
«Precis.», sa Davine, och drog handen över marken. Marken började lysa, det var ett behagligt sken. «Jag inser att det kan vara svårt för att sova med ljus, men vi har inte mycket annat val. Speciellt inte när vi är så nära Duns skog.»
«Det går nog.», sa Mark och la sig på backen. Davine hade gestikulerat åt dom att lägga sig i snön. Snön var mjuk och lagom kall. Den smälte inte av deras kroppsvärme, heller. Snön var nog inte lika härlig som en varm säng, men den var inte helt illa kom de fram till.

Förvånande nog, så lyckades de båda efter inte allt för länge sväva iväg till drömmarnas land.
Mark drömde ofta, men denna drömmen var inte likt något han drömt tidigare. Han gick i en mörk skog. Han hörde ett gällt skratt bakom sig, så han vände sig snabbt om, men då var skrattet bakom honom igen, så han vände sig fram och tillbaka, för att försöka se var det kom ifrån.
«Vem där?!», ropade Mark.
«Det vet du nog», skrockade en röst. «Ni är påväg in i min skog. Varför då? Hehheh! Utan att introducera er. Mycket oartigt, mmh!»
Mark var inte säker på vad han skulle säga, han misstänkte att det var Dun. «Mark von Majster.», sa Mark försiktigt. «Trevligt att råkas.» Han tittade sig misstänksamt runt. En gestalt klev ur skuggorna. I lång rock.
Gestalten gick emot honom med snabba och lätta steg, och bugade djupt. «Dun Geon!», sa Dun glatt. «Se? Det var inte så farligt!», skrockade Dun.
«Nejdå», sa Mark försiktigt.
Dun skrattade till med sitt gälla skratt. «Nå, låt höra…», sa Dun och bugade ännu en gång. «De som kommer till mig vill oftast ha något. Jag är redo att stå till tjänst… Mot ett pris, så klart!»
«Stå till tjänst?»
«Ooja, ni är ju nya i landet!», skrockade Dun. «Ni är väl här av en anledning, är ni inte det?»
«Vakna, Mark!», Mark hörde Kristinas röst eka. Han tittade sig runt. «Ja-jag måste nog gå, tror jag bestämt.».
Mark vaknade up, med både Davine och Kristina böjda över honom.
«Är du okej?», frågade Davine. «Var det Dun?»
«Ja…», svarade Mark. «Han verkade vilja veta varför vi var här.», sa Mark och torkade kallsvett från pannan.

Julkalender del 13

"Vad känner du, Martina?", frågade Davine.
"Jag vet inte.", sa Martina osäkert, medan hon fortfarande pekade. "Men… Jag vet inte… Närmaste jag kan tänka mig är… Nostalgi… Knäppt, jag vet."
"Jeg trur jeg veit hav du mener.", Anners hade också känt något från öster som han inte kunde sätta fingret på. "Nostalgi… Noe som har hvert… Dåtidens ande?"
"Mycket troligt.", nickade Davine. Davine kastade ett öga mot Mark, som verkade titta i helt annan riktning. "Mark?"
"Längtan.", svarade Mark, och skakade på huvudet. "Jag kan inte förklara det, men jag känner… Längtan, däråt."
"Ehm… Framtidens ande, då?", Kristina ryckte på axlarna.
"Mycket riktigt, Kristina.", nickade Daniel. "Dun är smart. Vi borde dela upp oss och rädda båda på en gång."
"Dela upp oss?", frågade Martina, och skakade på huvudet.
"Ja, vi har nokk sett nokk mange filmer for å vite att det ikke er en go idé.", nickade Anners.
"I vanliga fall skulle understryka den goda observationen, men just denna gången tror jag inte vi har mycket val.", sa Davine. "Om vi väljer den ena, finns det stor risk att Dun lyckas komma på hur vi finner dem, och kommer fram till ett sätt att skymma de andra två ifrån oss."
"Ja, Anners.", började Mark. "Jag förstår er poäng, men jag tror faktiskt att vi har vägskäl här."
"Det virket jo att makes sense.", sa Anners, men lät inte helt övertygad.
"Men vad gör vi om Dun, eller.. Eh.. Mördar Ankan är där?", undrade Martina. "Kan ni göra något?", hon tittade mot Davine och Daniel.
"Jag är ledsen, Martina.", sa Davine och skakade på huvudet. "Vi må ha kraft i oss. Men vi kan inte göra något emot Dun."
"Ikke de?", Anners verkade nästan lite snopen. "Meneh, du virket jo ha riktigt goe krafter tidligere, kan du ikke mer av de?"
"Det var inte jag.", sa Daniel lugnt. "Jag bad skogen om hjälp, och den accepterade."
De fyra stod där ett par sekunder, och verkade lite osäkra.
"Jag skall inte tala osanning.", sa Davine. "Detta kommer inte bli lätt. Det kommer att vara farligt. Men, vi är med er hela vägen. På grund av att andarna saknas, så må vi vara försvagade, men även vi kommer göra allt vi kan för att skydda er, och se till så ni kan rädda andarna."
Davine har alltid varit duktig med ord. Och med det så verkade de fyra mer motiverade.
"Hvor vanskelig kan de vare egentli?", skrattade Anners.
Davine var på väg att svara, men Daniel hindrade henne. De log, och vände sig tillbaka mot de fyra.
"Mark, Kristina, jag följer med er.", sa Davine och nickade mot Mark och Kristina. "Och Daniel…"
"Jag följer med er två, Anners och Martina.", sa Daniel och nickade.
"Er du ikke litt for gammel for dette, Daniel…?", frågade Anners, medan han studerade Daniel.
"Du behöver då inte oroa dig för mig, Anners.", skrockade Daniel.
De hade stått där ett tag nu, och skymning var på ingång.
"Det började bli mörkt nu, dock.", sa Mark, och tittade upp mot skyn. "Så dag och natt, funkar lika här?"
"Inte riktigt.", sa Davine. "Natten är inte lika lång, skymning var något längre..
"Okej.", nickade Mark förstående.
"Kan vi verkligen vänta tills imorgon då?", undrade Kristina. "Vi har ju inte direkt all tid i världen."
"Mycket riktigt.", sa Daniel. "Vi borde börja röra på oss direkt, och stanna när det blir mörkt."
"Hvorfor ikke bare fortsette når det er morker åsså da?", undrade Anners. "Da har vi jo the element of surprise, og slik."
"För att Dun Geon mästaren är mörkrets herre.", svarade Davine.
Gruppen delade på sig, och Martina, Anners och Daniel gick emot öster, medan Mark, Kristina och Davine gick emot norr.

Julkalender del 12

Wallisa, Davine och Daniel fortsatte att diskutera. Anners, Martina, Mark och Kristina hade satt sig ned, och hade börjat prata sinsemellan.
"Så du har en dotter?", nickade Martina. "Hur gammal är hon?"
"Hon är 17.", svarade Mark. "Hon går andra året på gymnasiet."
"Ååja.", nickade Anners. "Og dere to jobber sammen?"
"Ja, det gör vi.", nickade Mark. "Och ni två, hur träffades ni?"
"Åååh, det är en lång historia.", rodnade Martina.
"Ja, vi verkar ju ha tid, som det ser ut.", sa Mark medan han kastade ögon mot de tre som ännu stod och diskuterade.
"Men ÅÅÅÅH!", utbrast Kristina. "Vad i all världen är det här…? Hur kan ni bara sitta här och små prata?! Vi är i en främmande värld, och dessa… varelser, vad dom nu än är."
"Andar, virket det som.", la Anners snabbt til.
"Vad dom nu än är!", bet Kristina tillbaka. "Hade vi inte något viktigt uppdrag, var det inte något som skulle göras omgående? Vissa av oss måste ju upp och jobba tidigt imorgon, ellerhur Mark?"
"Något säger mig att detta kommer ta mer lite mer tid än så, Kristina.", svarade Mark.
Anners ställde sig upp. "Jeg går å sjekker me di, for å se vist di kommer noe städ."
"Nej men, jag säger ju att jag ska prata med honom!", sa Wallisa uppgivet.
"Vi kan inte låta dig göra det. Om vi förlorar dig med, är allt förlorat, Wallisa.", suckade Davine. "Varför kan du inte förstå det?"
"Kommer dere fram till noe?", frågade Anners, när han nådde from till dem.
"Neej, vet du vad!", svarade Wallisa. "Jag tänker inte stå här och diskutera längre. Jag går till Dun och kommer till botten med det här!"
Daniel och Davine suckade, även med båda deras försök är inte alltid lätt att handskas med Wallisa.
"Lycka till.", sa de båda, och vinkade till Wallisa medan hon förvandlade sig till en björn, och sprang iväg mot skogen.
"Dåså.", började Daniel. "Då kanske vi också borde ge oss iväg?"
"Men", började Martina. "Det är en sak jag undrar över."
Davine spärrade upp öronen. "Låt höra."
"Jag tror jag förstår varför just oss fyra", sa Martina fundersamt. "Men… Hur kommer det sig att ni behöver… Oss? Jag menar, vad kan vi göra som inte ni kan?"
"Där har vi frågan.", svarade Davine, de fyra såg något förvirrade ut. "Vad kan ni göra som inte vi kan? Ni kan få Andarna att komma fram."
Då Davines kommentar bara följdes av ännu mer förvirring, så började hon förklara närmare. "Ni förstår, de tre Andarna må vara en del av denna världen, och därför också en del av oss.", Davine tog ett andetag. "Men vi kan inte fysiskt röra vid Andarna, vi kan heller inte känna dem. Vi har alltså ingen aning om var Dun har dem."
"Därför behöver vi er.", nickade Daniel. "Ni har koppling till denna världen, därför till dem. Vi existerar för dem. Därför behöver vi inte ha en sådan koppling."
"Kan vi känna dom, menar du?", frågade Mark.
"Det är nästa steg här, vi ska försöka få er att förstå den känslan.", sa David. "Så att ni kan hjälpa oss att finna Andarna."
"Hvordan skall vi gjøre det?", frågade Anners. "Hva er det vi skall kænne etter?"
"När ni tog er hit, så behövde ni alla göra något typ av troende hopp.", började Davine. "Det som gjorde att ni kunde se oss, var att ni fann det troligt att vi kunde finnas. Ni kunde känna vår värld, och därför oss."
"Precis, ni känner dom nu.", började Daniel. "Men ni måste försöka identifiera er med Andarna, det gör det hela lättare."
"Hur skall vi göra det?", undrade Mark
"Ole är Nutidens Ande, Dole Dåtidens och Doffen Framtidens.", sa Davine. "Ni skulle kunna försöka tänker er de, för att komma fram till kompassen som pekar mot dem."
Martina ryckte till, och pekade mot öster.

Julkalender del 11

Ned kom Kristina och Mark, följ av Davine.
Mark såg sig om. "Eh.. Hej, Jag heter Mark.", sa han och nickade mot de tre de mötte där.
"Anners…", sa Anners,
"M-Martina."
"Ehm, Kristina."
Mark och Kristina tittade på Daniel.
"Daniel Fältman.", svarade Daniel med en nick.
"Davine Vandraren.", nickade Davine.
"Så det er du som skall forklare hva som skjer.", fastställde Anners.
"Det stämmer.", nickade Davine. "Ni förstår…", började Davine, och satte sig till rätta på en av stenarna. "Detta är en historia som börjar för en tid sedan." De fyra satt sig ned, och suckade förstående, de insåg att detta kommer bli en lång historia.
"För många är sedan skapades vi alla för att försvara detta lands tre Jul Andar. Daniel Fältman", hon gestikulerade mot Daniel. "landet beskyddare. Davine, kunskapens beskyddare. Varbjörnen Wallissa, djurens beskyddare", hon gestikulerade mot skogen som började några hundra meter bort, och en gestalt dök upp bland träden, som var påväg mot dom, i hög fart. "Men också Ojad Fynsyden, även kallad Bad Ankan, andarnas direkta beskyddare.", Davine sa allt detta i ett andetag.
"Vi vet faktiskt inte varför Dun gjort det han gjort.", la Daniel till.
"För att hoppa fram lite.", sa Davine och harklade sig. "Dun vill ha hämnd. Varför vet vi faktiskt inte helt.", sa Davine och skakade på huvudet. "I vilket fall, så fann han Bad Ankan, och korrumperade honom. Nu kallar vi honom Mördar Ankan."
"Är dom seriösa…?", viskade Martina till Anners.
"Ser sånn ut."
"Mördar Ankan?", utbrast Kristina.
"Ja, Mördar Ankan.", fortsatte Davine. "Med Mördar Ankans hjälp så lyckades Dun att kidnappa de tre Jul Andarna, Ole, Dole och Doffen."
"Du kødder?", utbrast Anners. "Ole, Dole og Doffen?!"
"Vet du vilka det är?", frågade Mark.
"Ja det er jo…", Anners tänkte någon sekund. "Hva hette di på svensk, Martina?"
"Knatte, Fnatte och Tjatte, menar du?", funderade Martina.
"Ja, nettopp!"
"Vänta va?", Kristina såg fundersam ut. "Så, de tre heliga.. Andarna, var det va? Har alltså samma namn som Kalle Ankas nevöer på norska?"
Davine tänkte en sekund. "Ja.", hon tittade sig runt. "Deras fulla namn är Ole Sabin, Dole Stelin och Doffen Sander."
"Silly names aside", började Anners. "de er alltså di som vi skall redde?"
"Precis.", svarade Davine. Davine tittade upp mot skogen hon hade gestikulerat emot tidigare. "Här kommer Wallissa."
En gigantisk björn kom springande emot dom. Våra fyra hjältar hoppade till, och backade undan, men stoppade då Daniel och Davine bara stod där, lugnt. När björnen var nära nog, förvandlades hon till en mänsklig form. Man kunde se hur hon kunde bli en björn, då hon var kanske inte särskilt lång, men väldigt stor ändå, muskulös.
"Wallissa.", började Davine. "Vi förklarade precis för våra gäster om det som skett."
"Ni tog hit dom i alla fall, då?", svarade Wallissa och skakade på huvudet. "Jag sa ju att jag skulle prata med Dun! Jag har känt honom sen vi var små, han lyssnar på mig!"
"Vi kunde inte vänta på att det skulle misslyckas.", började Davine, men la snabbt till: "Jag är ledsen Wallissa."
Wallissa gick med starka steg emot Davine, men Daniel gick emellan. "Wallissa, Davine.", han tittade från den ena till den andre. "Vi behöver deras hjälp. Jag föredrar också ett fredligt slut på detta, om så möjligt. Men vi måste inse att Dun redan har förklarat krig, och vi måste svara där efter.
De fyra bara stod där och stirrade på dessa odödliga varelser medan de diskuterade, och fann det nästan lite fånigt.

Julkalender Del 10

Anners öppnade ögonen till ett vinterlandskap, mitt i en skog. Han såg sig hastigt om för att se var Martina och Daniel tagit vägen. En låg ensam i gläntan. Då han reset på sig hör han en röst: "Anners…", han kände inte igen den ekande rösten.
"Hvem der?", frågade han.
"Hur har du lyckats ta dig hit, unge man?", den kyliga rösten fortsatte.
Anners är inte en som blir rädd av sig, men han kände i vilket fall att det var dags att vara försiktig.
"Hoppet i vannet.", sa Anners, i ett hopp att dra ut på tiden, för att ta reda på vem det var.
"Ja, Daniel har alltid intressanta saker för sig.", en man klev ut ur skuggorna. Det var samma kyliga röst, men ekandet hade försvunnit.
"Hvem er du?"
"Har inte Daniel berättat?", frågade mannen och satte huvudet på snedden. "Mitt namn är Dun."
"Dun?"
"Jag är mästaren över denna skog.", sa Dun med sin kyliga röst, och gestikulerade mot skogen. "Så en bättre fråga är… Vad gör du här?"
"Mæsteren?", frågade Anners och såg allt mer seriöst ut. "Hvor har du gjort av Martina og Daniel?!", utbrast han.
"Hohohoho!", kacklade Dun. "Inget, inget alls!", han skakade på huvudet. "Nej då, ingenting…"
"Anners!", en röst fyllde Anners huvud, det var Daniel. "Var försiktig Dun är farligare än du kan tro."
Anners såg fundersam ut. "Vad vill du?", frågade han till sist.
"Åh, jag?", frågade Dun glatt med sin kyliga röst och fnissade till. "Nej då… Jag vill ingenting.", Dun började le brett. "Du där emot… Är det inte något som du vill?"
"Hva mener du?", frågade Anners förvirrat.
Dun fnissade till. "Jo, alla är vi ute efter något. Och jag råkar vara på humör för att göra en överenskommelse.", Dun's kyliga röst lindade sig runt Anners, det kändes som att han inte kunda röra på sig. "All magi kommer med ett pris. MEN! Jag tror bestämt du kan vara villig att betala priset."
"Je-jeg vet ikke hva du snakker om!", svarade Anners. "Jeg er her for å finne noen."
"Vem då?", frågade Dun med ett kyligt kacklande. "Jag kan säkert… Assistera."
"O--", började Anners, men innan han fortsätta sprängde grenar ut igenom den mörka skogen, de grabbade tag i Anners, och drog honom fort ifrån gläntan.

När Anners öppnade ögonen såg han Martina som stirrade ner på honom.
"Martina?"
"Åh, Anners, är du okej?", hon kramade honom. "När vi inte såg dig hos oss, så…", Martina snyftade till.
"Jag är ledsen att jag inte kunde komma tidigare.", sa Daniel, som satt på en sten bredvid. Han bar nu en lång grön och brun rock, och någon typ av vandrings pinne. "Dun kan förmörka områden. Även om jag är landets själ, så är det inte alla ögon som jag kan hålla öppna. Speciellt inte efter han kidnappat Julens Tre Andar."
"Vem er han?", frågade Anners.
"Han…", började Daniel. "Det är bättre om Davine berättar det, när han anlänt."
"Vem är den här Davine?", frågade Martina, som nu lugnat ner sig lite.
"Som sagt, precis som att jag är Landets Själv, så är Davine Kunskapens Själ.", sa Daniel, och tittade upp mot skyn.
Anner såg sig runt, och han var nu på ett plätt. Det var snö så långt ögat nådde, så det var lite svårt att se om det var gräsmark, eller åker. Ett par stenar låg runt en eld, men Anners kom fram till att elden inte skulle behövas. Även om det var snö, så var det väldigt behaglig temperatur. "Nor kan vi vente oss Davine?", frågade Anners.
"Alldeles precis nu, vill jag påstå.", svarade Daniel, och pekade upp mot en virvel i skyn.

Julkalender del 9

Kristina och Davine stod utanför Marks hus och väntade på honom. Han hade varit inne ett antal minuter.
"Så…", började Kristina osäkert. "Varför just oss?"
"Det är komplicerat att svara på.", svarade Davine.
"Varför det?", undrade Kristina.
"Det finns många anledningar till att ni fyra är valda."
"Fyra?"
"Ja.", svarade Davine. "Det lättaste sättet att förklara det på är att säga att alla har en koppling till Jul Världen, på en eller annan nivå. Men koppling till er fyra är starkare än de flesta. Specifikt Mark. Han har känt splittringen nästan lika länge som vi har."
"Oj…", Kristina såg väldigt fundersam ut, innan hon tittade tillbaka mot Marks dörr. "Han är nog mycket starkare som person, än jag någonsin har trott."
"Jag tror inte du kan förstår hur mycket Mark måste ha lidit över detta.", sa Davine fundersamt. "Vi visste ju vad som skedde, varför och hur. Men han har levt i alla dessa år, utan att veta varför, hur eller äns helt vad, så att säga."
Kristina svarade inte, hon stirrade fortfarande på dörren.
"Jag tror du själv har insett att detta har varit med dig längre än idag.", la Davine till, och tittade upp mot himlen.
"Va?", frågade Kristina snabbt. "Vad menar du? Jag har inte sett eller hört någon före idag. Mark var det första ansikte som någon varit borta för mig!"
"Ta ett djupt andetag.", sa Davine och vände sig mot Kristina. "Du vinner inget på att försöka övertala dig om det. Tänk."
Kristina fnös till, men hon gjorde som hon blev tillsagd. Hon tog ett djupt andetag, och rykte på armana. "Inget."
"Slut ögonen.", Davine gestikulerade med handen lugnt.
Kristina slöt ögonen. Hon rykte på armana. "Inget."
"Tänk tillbaka.", började Davine. "Tänk på stunder du kan komma på som är på ett eller annat vis viktiga för dig."
Kristina stod det är ett tag och tänkte. Davine vände sig tillbaka mot himlen. Hon verkade studera något.

Det tog inte lång tid innan dörren öppnades, och Mark steg ut.
"Då var det gjort.", sa han, och suckade.
"Hur gick det?", frågade Davine, något som förvånade Mark.
"Jag sa som det var till henne.", började Mark, och när hon såg Kristinas förvåning. "Hon har vetat sen jag och hennes mor separerade. Jag fyllde i uppdateringarna."
Mark tittade på Davine och gick emot henne sakta. "Hon nämnde också att hon hade haft en dröm, där en kvinna hade förklarat precis detta för henne."
"Hennes koppling är inte stark nog för att följa med, och jag kände att du skulle ha något att säga om det.", sa Davine oberört. "Men vad jag hade sett om er två, så hade jag svårt att tro att du skulle säga något än annat än sanningen. Så jag informerade henne om ett par detaljer, för att underlätta hennes accepterande."
"Okej.", svarade Mark kort. "Så, är vi klara?"
"Ja."
"Okej då.", sa Davine. "Titta upp."
De båda tittade upp. De såg runt på himlen. "Vad ser vi efter?", frågade Kristina.
"Vad i--", Mark verkade ha sett något. "Vad är det?"
"Det är det som vi kallar en KopplingsTransferensHegom.", de bådade tittade på Davine. "KTH förkortat."
"Hur tar vi oss dit?", frågade Mark medan han flinade och skakade på huvudet med slutna ögon.
"Inte helt olikt Peter Pan, faktiskt.", sa Davine. "Tänk på vad som betyder mest för er i denna värld. Fäst det starkt i huvudet, och använd det som en motivering för att tar er upp dit."
Mark stirrade mot dörren. "Jag förstår.", Mark förstod faktiskt. Mark stirrade uppåt, och fäste Lena i huvudet. Det tog inte lång tid innan han var på väg emot KTHn.
Kristina såg sig runt. "Men vad skulle det vara för något."
"Kristina, TÄNK!", sa Davine skarpt.
Kristina hoppade till, och tittade uppåt. I det att hon såg Mark flyga uppåt, så började hon själv sväva, hon förstod inte helt varför.

Julkalander del 8

"Når du sier at vi har noe å snakke om.", sa Anners fundersamt. "Hva exakt mener du da?"
"Jag menar", började Daniel, och tog djupt andetag. "Att det är saker ni behöver förstå innan ni kan anta detta viktiga uppdrag."
"Som vadå?", undrade Martina. "Som vad exakt det är vi ska göra? Vad i hela världen det är som pågår? Varför vi kan inte kan se ett jävla träd?!", hennes röst blev mer och mer upprörd.
"Det, Martina, är bara början.", svarade Daniel. "Det ni skall göra, är att rädda de tre Jul Andarna. Det som pågår, är att en viss man ifrån vår värld har kidnappat dom.", Daniel tog ännu ett djupt andetag. "Och det som gör att träd försvinner…"
Daniel pausade, och gick till andra sidan bron, och stirrade ut mot ån.
"De tre andarna råder över nutiden, dåtiden och framtiden.", började Daniel men stoppade sig själv, och såg sig om. "Vi kan inte stanna här, vi måste fara mot Jul Världen."
"Jul Världen?", sa Martina sarkastiskt. "Du skojar?"
"Jag skulle aldrig skämta om något så viktigt, Martina.", svarade Daniel skarpt.
"Nei nei, han kødder da slette slik ikke!", de tre tittade på honom, Daniel nickade.
"No.", sa Angelina som såg mer förskräckt ut, än något annat vid det här laget. "He's either a really good actor, he truly believes in what he says."
"Så, eh, vi ska till den här så kallade 'Jul Världen', då?", sa Martina försiktigt.
"Ser sånn ut.", nickade Anners. "Er dere redo?"
"Yes."
"Ja."
"Okei, dåså!", sa Anners. "Ehm… Hvordan tar vi oss dit?", han vände sig mot Daniel.
"Jag kan bara ta dig Anners, och dig Martina, till Jul Världen.", sa Daniel. "Ni har en koppling till världen, och känner därför effekten av dess splittrande."
"Er det derfor trærna forsvint?", frågade Anners.
"Mycket riktigt.", sa Daniel. "Så fort ni är samlade så kommer Davine kunna förklara det bättre."
"Davine?", frågade Martina.
"Så som jag är Landets ande, så Davine Kunskapens ande.", sa Daniel lugnt. "Men nu har vi inte tid att vara kvar här."
Daniel klev upp på murväggen, och tittade mot dem. "Följ mig nu.". Det var först då som de tre insåg hur gammal och splittrad Daniel faktiskt såg ut. De hade inte kunnat tro att han hade kunnat kliva upp på den så lätt.
Anners tog satts för att följa efter, och flinade till. Han hoppade upp, och sträckte ner handen till Martina. "Stoler du på mei?"
"Va?--Är du seriös…?", sa Martina uppgivet. "Allt detta sker, och du får för dig att qouta Aladdin?… PÅ NORSKA?!"
Angelina skrattade till. "Well now!", sa hon skattande. "Don't let the man wait!"
Martina suckade och tog Anners i handen, och de båda stod nu på muren med Daniel. Folk runt omkring tittade skumt på dom, fast i vanlig svensk anda var det ingen som gjorde mer än att fnysa och stirra.
"Så…", började Martina. "Du hade en plan med det här, va, Daniel?"
"Jadå.", svarade Daniel lugnt. "Hoppa."
"Øh, hva sa?", sa ett frågetecken, som vi vanligen kallar Anners. "Du trur ikke vi tenker å hoppe ned i vannet, håper jeg?"
"Nej.", svarade Daniel med sin vanliga lugna ton. "Inte i vattnet."
Daniel pekade ned mot vattnet, och det var något… Udda som skedde vid vatten ytan. En virvel, nästan osynlig för ögat. Om inte för de starka lila, gröna och gula färgerna, färger du vanligen inte ser i å som denna, hade den varit helt osynlig.
"Det är den ni skall hoppa ned i."
"Nei.", sa Anners snabbt. "Det skjer ikke."
I det att Anners sa det, så hade en vind pust knuffat till Angelina. Eller ja, det är så Angelina berättar det i vilket fall. En vind pust som knuffade Angelina som i sin tur knuffade till Martina och Anners. De båda föll rakt ned i virveln. Daniel tittade på Angelina, nickade, och hoppade rakt efter.

Jal Kalender del 7

"Vem i all världen var det?!", utbrast Kristina.
"Inte det blekaste aning!", svarade Mark.
"Men…", började Kristina. "Du säger att det har hänt dig ett tag, eller hur?"
"Försvinnande ansikten är en sak.", sa Mark, och skakade på huvudet. "Men detta är första gången jag varit med om att en hel människa försvunnit på en gång!"
"Tycker du det här är kul?!", skrek Kristina.
"Nej vet du vad.", sa Mark skarpt. "Det finns många som jag skulle kunna beskriva detta med. Men kul är inte ett av dom!"
"Tänkte väl det.", sa Kristina.
De båda stod där ett par minuter och bara stirrade på varandra, och stolen där Davine satt. Efter ett tag vände de sig om, gick till respektive bord, och plocka ihop sina saker. Efter det gick de båda, utan att säga ett ord till varandra. Men ingen av dem gick till mötet, båda gick mot parkeringen. Kristina stannade precis innan hon skulle plocka upp bil nyckeln.
"Hur länge sa du att de försvinnande ansiktena hade pågått?", sa hon med svag röst.
"Det sa jag inte.", började Mark. "Men jag tror det började när jag var i 15 års åldern." Mark stannade också, och bort till Kristina. "Värst blir det alltid mot julen.", fortsatte han. "Det börjar oftast runt oktober."
"Julen?", frågade Kristina.
"Ja.", nickade Mark. "Jag har inte märkt någon större anledning för varför just julen.", fortsatte han fundersamt. "Men, den där Davine kanske vet ett och annat om det."
"Va?", utbrast Kristina. "Så du litar på tokkärringen?"
"Litar är ett starkt ord.", sa Mark, och skare på huvudet. "Men kan hon hjälpa oss så vore det kanske värt att höra med henne vad hon har att säga i vilket fall, tycker du inte?"
"Jo, det kan nog stämma.", svarade Kristina. "Men hur får vi tag i henne?", Kristina såg sig om. "Det är inte precis som att det är lätt att få fatt i någon som kan försvinna i tomma intent, inte."
"Hon finner säkert oss, skulle jag tro.", sa Mark säkert. "Gör du inte?", Mark tittade sig om, och verkade prata med någon annan.
"Det vill jag tro.", hördes ett eko. "Så, är ni redo att höra vad jag har att säga?", Davine steg ut ur tomma intent.
"Ja-jag antar det.", sa Kristina stelt.
"Joda, ser så ut.", sa Mark.
"Vi kan inte tala om det här, ni måste komma med mig.", la Davine till.
"Tar det lång tid, tror du?", frågade Mark.
"Men Mark då!", utbrast Kristina.
"Kan ju inte bara lämna min dotter hur länge som helst, utan att säga något.", sa Mark.
"Åk hem och säg farväl till ditt barn, jag och Kristina kommer inte vara långt bakom dig.", Davine nickade sakta.
"Det-eh-det får gå fort då!", sa Kristina.
Mark satte sig i bilen och körde hemåt, helt paff över vad som just skett. Kristina satte sig i sin, och Davine satt sig bredvid henne.
"Måste kännas lite skumt att sitta i en bil va?", frågade Kristina, försiktigt.
"Något.", svarade Davine oberört. "Vi har inte bilar i Landet av Jul."
"Landet av jul?", frågade Kristina. "Vad är det för namn?"
"Det är namnet som världen jag härstammar ifrån bär.", svarade Davine oberört.

Mark klev in för dörren hemma.
"Leva, är du här?", Mark tog av sig skorna och gick in.
"Ja, vad är det, pappa?"

Jul Kalender del 6

"Vänta, vad sa du Anners?", utbrast Martina.
"Ja…", började Anners. "Det er jo veldi rart.. Di trærna har væl vart der siden mange år tillbakke, ikkesant?"
Martina tittade sig om, träden var nu borta för henne också. "Men vad i all världen händer?!"
"What are you two on about?", frågade Angelina.
"Vent no…", sa Anners och funderade ett par sekunder. "Må bare sjekke. Dere, begge to, ser att di trærna ikke er der, ikkesant?"
"Ja, vad dom var där nyss, men nu är dom borta.", sa Martina förskräckt.
"Oh no, they are still there.", Angelina skakade på huvudet. "Are you two going nuts, or something?"
"Hva?", Anners såg helt häpen ut. "Du kødder?!"
"Va?"
"What?"
Anners inser att han utbrast i sin fulla Trondheims dialekt, även för andra norrmän så kan den vara svår att förstå ibland.
"Du… Skämtar?", sa Anners. "You're kidding?"
"Oh!", Angelina lös till. "No, very much not."
"Nej.", började Martina. "När vi gick förbi här nyss… Jag och Angelina alltså… Så… Så."
"Eh, calm down, Marty.", Martina had varit lite svårt för Angelina att uttala, så hon kallar henna Marty. "Take a deep breath."
Martina tog ett djupt andetag. "När vi gick förbi tidigare, så var trädet borta. Men efter att jag tittade mig i bara ett par sekunder, så var det där igen!", Martina sa allt i ett andetag, med förskräckt blick.
"Nei, no…", Anners verkade inte riktigt veta vad han skulle ta sig till. "Så, vent litt no… Angelina. Så du ser ett træ som står dær till?", Anners pekade på det som han såg som tomt.
"Yes…", Angelina rullade med ögonen. "You two are pulling my leg, aren't you? Hah! Had me going there as well, let's go now."
"Va…?", Angelina hade redan börjat gått, men Martina och Anners stod kvar ett par sekunder. "Nei, vent, Angelina!"
De båda vände sig om och såg att det mycket riktigt stod ett träd där. De titta på varandra, fortfarande med färskräckta blickar, och följde med Angelina.

Det var tyst på vägen hem, förutom en och annan kommentar om filmen. Fram tills att de nästa var tillbaka hem. Martina bodde i en korridor bredvid. De var bara två svängar kvar, en höger och en vänster. Martina och Anners visste att det borde stå ett par träd precis efter dom svänger. De tittar på varandra, ord behövs inte, deras förskräckta blickar är där ännu, även om dem inte är lika självklara.
De svängde och där stod inga träd.
"Jag förstår inte…", började Martina. "Angie, det står två träd där va? Som vanligt?"
"Oh for--", började Angelina, innan hon hämtade sig. "Are we on this again…?", sa hon lugnt.
"Jeg lover, vi kødder ikke!", sa Anners.
"You do realize how weird it sounds, yeah?", Angelina gör sig bästa för att hålla takt i sina ord. "It sounds unbelievable, you know?"
"I know!", började Anners. "Men det gjører det ikke mindre sant."
"Precis.", Martina och Anners stod och stirrade där träder skulle stå.
"Det är inte alltid lätt att tro, nej.", ekade en röst. "Men det, som ni säger, gör det inte mindre sant."
"D-Daniel?!", utbrast Anners.
"Stämmer, Anners.", Daniel nickade kort, som en hälsning. "Martina.", han nickade igen. "Vi har en del att tala om."

Jul Kalander del 5

Kristina satt och väntade på att klockan skulle slå 6 då mötet skulle hållas, där hennes nya position skulle offentlig göras. Hon borde ha ett högt humör, detta är något hon jobbat för väldigt länge. Men hennes tankar är helt upptagna av det tomma ansiktet hon hade stirrat in i ett par timmar tidigare.  Som om ödet hade en släng av ironi i sin planering, så stiger Mark in i kontoret. Mark var trött, det hade varit en väldigt lång dag för honom.
"Hej, Kristina.", sa Mark, i det att han gick in i rummet. "Huff… Lång dag har varit."
"Öh, ja…", svarade Kristina försiktigt, hennes bord är placerat så att hon inte ser folk så bra när dom kommer in, speciellt in Mark, eftersom hans kontor är vid motsatt vägg. "Ja, visst ja. Du är handledare till fler denna terminen, stämmer inte det?" Om Mark svarade, lysstrade hon inte till. Kristina reser på sig, och närmar sig försiktigt Marks plats. Mark vänder sig om, och han stirrar in i ett tomt ansikte, något som inte rör Mark så mycket. Kristina, däremot, stirrar in i Marks vanliga ansikte. Hon suckar tungt.
"Är allt okej, Kristina?", Mark ställde sig upp, och tittade med studerade ögon mot delen av ansiktet där ögonen borde vara. "Du ser lite blek ut. Nervös inför mötet, kanske?"
"Va?", började Kristina, som inte helt verkar ha lyssnat. "Öh, jo precis, så är det nog. Jag var, öh, mest lite nyfiken över vad du höll på med."
"Jag tänkte rätta klart ett par uppsatser, innan mötet.", sa Mark, och såg lite misstänksam ut.
"Okej, men dåsa." Mark vände sig om, och tittade på skärmen.
"Förresten.", började Mark, och satt sig ner vid datorn igen. "Titta på det här. Vad tror du? Jag måste ha stirrat mig blind på det här, jag vet att något här är fel, men jag vet inte exakt vad."
"Få se?", började Kristina, och Mark vände sig om. Och än en gång var hans ansikte tomt. "AAAAAH!" Kristina skrek till i skräck. Mark ställer sig tvärt upp.
"Kristina!", började han. "Vad händer?"
"Ja-jag vet inte…", sa hon förtvivlat. "Men, ditt ansikte… Det…"
"Vänta, vad säger du?", säger Mark förskräckt. "Vad är det med mitt ansikte?" Mark visste redan vad Kristina skulle säga, men han önskade med allt han hade att det inte var så. Kristina stirrar på honom, hon har fallit på golvet nu, och backar ifrån honom.
"De-…", Kristina försöker säga det, men orden kommer inte fram.
"Är det borta…?", frågade Mark lugnt.
"V-… Va?!", utbrast Kristina. "Hu-…", order kommer inte fram.
"Jag vet.", suckade Mark. "Det… Hur ska jag säga det? Det är något jag levt med länge."
"Men…", Kristina verkar få tillbaka lite fattning. "Hur…? Varför…? Va?"
"Jag vet inte.", svarade Mark fundersamt. "Jag har alltid trott att det är stress relaterat."
"Stress…?", frågade Kristina tvärt.
"Nej…", sa plötsligen en ekande röst.
I den tredje stolen, sitter en person. Om hon har suttit där hela tiden, kunde ingen av de två svara på. Men där satt hon, i vilket fall.
"Ve-", började Mark. "Ve-vem är du?"
"Jag heter Davine Vandraren.", röstens eko hade avtagit.
"D-Davine?", Kristina såg ut som om hon skulle svimma, men hon rätade till sig, och ställde sig upp. "H-hur i all världen har du kommit in hit?!", utbrast hon.
"Jag har letat efter er.", svarade Davine. "Ni är utvalda. Det är erat öde att rädda Julens Heliga Andar."
"Ä-är det här något slags skämt?", frågade Mark.
Det måste det vara!", utbrast Kristina. "Jag vet inte vem ni tror att ni är, men UT måste ni, oavsett!"
"Ödet går inte att bekämpa.", började Davine, hon satt lugnt kvar i stolen. "Ni kan bara acceptera det. Och glöm inte…"
"Vi behöver er…", rösten ekade. Och utan att varken Mark eller Kristina hade blinkat, så var Davine borta.

Rikards readings Del 1 och 2

Kommer lägga in linkarna i blog inläggen, i de senare. Fast börjar med 1 och 2 i ett eget blog inlägg.

Del 1: http://www.youtube.com/watch?v=mCqOt1Kq2eM

Del 2: http://www.youtube.com/watch?v=8YPVdl4bxQs

Jul Kalender del 4

Det var sent på eftermiddagen, Martina Dorfberg och Angelina står och väntar på Anners på Stora Torget. Han är sen.
"Han verkar bli senare än vi trodde.", säger Martina efter de väntat ett tag. "Vi kanske bara ska gå och hämta biljetterna, eller vad tror du, Angie?"
"Låter bra.", svarade Angelina. "By the way, I never asked! How was your anniversary?"
"Heh… Joda.", Martina rodnade. "D-det var trevligt. Han kan vara lite pratglad ibland."
"How do you mean?"
"Jo…", började Martina. "Det kan vara lite svårt att få en syl i vädret."
"Yeah, det har jag märkt.", svarade Angelina. "He seems aware of it though."
"Joda, joda!", la Martina in snabbt. "Det är inte något problem, har ju mycket att säga, så klart."
"Så klart…", svarade Angelina snabbt, och de skrattade till.
De båda gick emot bion, för att hämta ut biljetterna. De båda pratade om allt, och inget.

Det hade inte slagit Martina försen de var nästan över bron, men träden var borta. Hon stannade, vände sig emot dom.
"Huh.", började hon. "Det var ju lite skumt."
"Foamy?", frågade Angelina med ett förvånat ansikte.
"Ehm, Konstigt!"
"Right…", nickade Angelina. "Some of your expressions confuse me.. Go on, skumt you say?"
"Ja…", började Martina. "Nej, glöm det, det var inget."
"Okey…", svarade Angelina förvirrat.

De fortsatte och hämtade ut biljetterna. Och på vägen tillbaka, så stannade Martina stört, vände sig emot träden som inte stod där, och sa:
"Men är det inte lite konstigt att dom bara plockat bort träden, bara sådär?"
"Sorry?", Angelina såg något förvirrad ut.
"Ja, titta!", Martina pekade mot där det en gång stod träd. "Det stog ett träd där förut, minns du?"
"Yeah?", svarade Angelina försiktigt. "And it is still there."
Martina tittade på Angelina.
"Men vad pratade du om…?", hon skakade på huvudet. "Det står inget träd där…"
Hon vände sig tillbaka, och mycket riktigt så stod det ett träd där, som det alltid har stått.
"Men…", Martina blev mållös.
*BEEP BEEP*. Martinas telefon pep till, och hon hoppade de metaforiska 2 meterna som man brukar prata om.
"Oh!", Angelina hoppade också till, då situationen var spänd. "Is that Enders?"
"Eh, ja.", svarade Martina medan hon läste sms:et. "Han är på torget."
"Okey, let's go."
"By the way, Angie…"
"Ja?"
"Säg inget till Anners om…", började hon.
"The lack of trees?", svarade Angelina.
"Precis."
"Understood."

Anners stod mycket riktigt på torget och väntade på dem.
"Halloen!", sa Anners och vinkade, när de kom nära nog.
"Hey, Enders."
"Hej, Anners!"

Ett antal ord utbyttes, och en kram här och där. Sedan gick de emot bion. När de kom till bron så såg Anners sig runt.
"Er det ikke rart at di har plukket bort trærna?", Martina och Angelina vände sig tvärt mot Anners.

Jul Kalender del 3

I en röd skoda kör Kristina von Lund mot jobbet. Idag är en mycket viktig dag för Kristina, eftersom hon för inte allt för länge sedan blev befordrad till avdelningschef, och idag skulle bytet officiellt bli klargjort. Då Kristina har jobbat hårt för detta, så är hennes humör är på topp hela vägen till jobbet.
"God morgon, Robert!", Robert är receptjonisten.
"Ah, Kristina!", Robert börjar bli lite på åren så han hade knappt märkt att någon kom igenom dörren. "Stor dag idag, va?"
"Verkligen!", Kristina ledde glatt mot Robert. "Du kommer på mötet sen, ellerhur?"
"Mötet…?", Robert strök sig över hakan, och tänkte lite. "Visst ja, det mötet!"
"Ja! Klockan 6 i aulan," la hon till snabbt innan fortsatte mot trappan.
"Jadå.", svarade Robert. "Jag hittar nog vägen, ska vi se!"
Kristina fortsätter upp för trappan. Och in i hennes gamla kontor, hennes nya kommer hon inte kunna flytta in till försen om några dagar. Detta delas med tre kollegor. Två av dessa är redan här, med en bunt andra. Och i det att Kristina öppnar där smällen en 'party kanon'.
'PANG!'
"AAAAAH!", Kristina brister ut i ett skrik. "Vad i hela…?." Hon tittar sig snabbt runt.
"HURRA!", ropade skaran. "Grattis!"
"Men herregud, Berit.. Ni skrämde ju livet hur mig…", pustade Kristina. "Tack så mycket! Lotta, Patrik…" Hon fortsatte att nämna alla kollegor, och nickade.
"Mmm, vi tänkte väl att du skulle bli förvånad!", Berit är nära 70 år vid det här laget, och åldern har verkligen tagit vid henne, så oftast är det svårt att få mycket ur henne utanför salarna, men idag verkade hon lyssna till riktigt ordentligt. Att se det fick Kristina att ljusna till ännu mer.
"Förvånad är nog bara förnamnet, det ska gudarna veta!", svarade Kristina glatt.
"Oj!", brister en man ut, som kommer in genom dörren. "Ser ut som att jag blev lite sen."
Kristina vänder huvudet snabbt och nickar artigt, i det att hon vänder sig tillbaka tyckte hon sig minnas att ansiktet på mannen var tomt. Så vänder sig snabbt helt om.
"Vad i…?", höll hon på att brista ut men mannen kom bara in för att hämta några papper, och var redan på väg ut.
"Ni får ursäkta, har lite jobb som göras innan.", säger mannen med det tomma ansiktet. "Men vi ses senare på mötet. Grattis, som sagt, Kristina!"
Kristina gör en grimasch som svar, där det ser ut som att halva munnen försöker le, fast andra halvan vill inte helt följa med!
"J-ja, det gör vi nog!", svarade Kristina så fort hon fick kontroll över ansiktet igen.
"Men dåsa, hur känns det då, Kristin?", en del av hennes kollegor kallar henne Kristin, då det var hennes smeknamn i ungdomens tid.
"J-jo vars!", svarade Kristina med ett lätt harklande, för att återfå kontrollen. "Det känns riktigt bra, faktiskt, Patrik."
"Ojoj… Jag avundar dig inte då, Kristina!", utbrast Bertil. "Så mycket att göra! Du får ju inte äns tid med liten tupplur?"
Kristina hade en gång, "EN GÅNG!", som hon själv brister ut, lyckats somna medan hon satt skrev lite saker, och sedan vaknat upp tvärt, och sprungit mot salen. Och först när hon kom fram, märkte hon att hon hade ett papper som satt fast på kinden.
En lätt skrattande följer hennes utbristande, men dör ut snabbt.
"Jajo.", började hon. "Det blir ju väldigt tufft, så klart, men det går nog." La hon snabbt till, lite sarkastiskt.
"Men nu har jag lite saker att förbereda innan dagen börjar ordentligt.", sa Kristina, och började skussa ut de som inte delade kontor. "Se så! Till arbete nu, allesammans!"
I det att den sista lämnar, så stiger mannen utan ansikte tillbaka in. "Ojsan!", ansikte hade nu återkommit dock. "Bra timing idag, eller hur?"
"Mark!", brister Kristina ut. "När kom du hit?"
"Vad menar du?", frågar Mark fundersamt. "Jag var ju in här tidigare."
"Proffesor Majster!", en elev kommer gående mot kontoret.
"Ja.", svarade Mark, och vände sig tillbaka mot Kristina. "Ursäkta, vi får pratas vid senare."
Kristina ser likblek ut i ansiktet, och stirrar på Mark, tills han försvunnit ut ur kontoret, för att prata med eleven. "Vad i hela världen…", frågade hon sig själv.

Jul Kalander del 2

I en student korridor vaknar en trött utbytesstudent upp. Anners Fjællberg, är ifrån Trondheim, men förnärvarande så studerar han historia på Uppsala universitet. Han stiger upp, klär på sig, och vandrar mot köket.
"God morgon, Enders!", en av rumskamraterna, Angelina, också utbytes student, ifrån England.
"Morgen, Angelina.", Angelina har studerat svenska i ett par år nu, fast hon föredrar fortfarande engelska till dagligt tal. "Haow did yuu sleep?"
"I slept well, and you?"
"I slepted terrible.", svarade Anners med en gäsp.
"Jag, eh, lider med dej? Enders," svarade Angelina fundersamt.
"Bra nokk..", svarade Anners. "Og det er Anners, to n'er å ingen d!"
"Ennars!", Angelina försöker på nytt.
"To n'er, ingen d, ja!", svarade Anners. "Sen skall det jo egentli være en A der, å ingen E."
Angelina ser förvirrad ut, även om hon förstår svenska bra nog, så är norska inte alltid lika lätt.
"It are suppose to be an A, not an E!", säger Anners medan han häller upp müsli och yoghurt.
"If you don't mind, I'll stick to Enders.", Angelina skakar på huvudet. "It's easier to say."
"Wat ever makes you happy.", svarade Anners med ett leende. "I don't care dat much, actually."
"Du får prata norska om du vill", la Angelina snabbt till, när hon ser hur mkt problem Anners har med engelska på morgonen.
"Beklager, ehum. Förlåt, det er lite vansklig om morninen, för jeg fått i meg kaffi.", säger Anners medan han häller upp kaffe i en kopp.
"Hur kommer det sig att du sover så dåligt?", fortsätter Angelina.
"Ja, si de…", svarade Anners och ryker på axlarna. "Jeg drømmer om at alle træer å planter bare forsvint. Å tydligvis bryr jeg mei veldi mye om di."
"Oh. Sounds unpleasant.", Angelina gör mackor till frukost.
"Ja… Rart, er rætt or!", Anners ser Angelinas frågande uttryck, och innan hon hinner fråga. "Konstigt."
"Yeah. Sounds weird, som du säger.", säger Angelina nickande.
"Mm. Sen kommer det frem en man.", fortsätter Anners. "Han sier han heter Daniel Fæltman, å att 'di' trenger mei."
"Tränger?", frågade Angelina. "No wait.. Need, right?"
"Ja, nettopp!", Anners nickade till svar. "Eller ja, han snakket jo svensk, å det er jo ikke allti så enkelt å skjønne... Förstå."
"No, I'm with you on that one!", sa Angelina skrattande.

De talar ett tag till, innan det började bli dags för Anners att skynda sig, för att hinna till en föreläsning.
"Vi snakkes seinare, Angelina!", säger Anners påväg ut.
"Yeah, see you!", Angelina vänder sig om för att gå tillbaka till hennes rum, fast vänder sig snabbt igen, "Don't forget, we where watching Thor 2 tonight!"
"Neida!", ropar Anners tillbaka. "Klokken 6, på det Svære Torget, ikkesant?"
"JA!", ropar Angelina till svar.
Med det så stiger Anners ut. Det står någon och lutar mot cykel förrådet, men Anners har inte tid att kolla vem det är.
"Hej igen, Anners.", rösten lät precis som Daniel ifrån Anners dröm. "Vi behöver dig…"
Anners tappar nyckeln, som han höll för att låsa upp cykeln, vänder sig om för att se en tom dörr öppning.
"Va i hele…", Anners står där i någon minut och bara stirrar. "Jeg hålder på å bli gal!"
Anners plockade upp nyckeln och fortsätta till skolan. 'Ja du, Anners, sånn går de, når du ikke søver orntli!", tänkte han för sig själv.

Jul Kalender del 1

En historie har gått ner igenom generationerna.
En historie om en värld som råder över julens heliga själ.
Denna historien berättar om hur fyra oväntade hjältar från vårt land räddade julens tre andar.

Dessa tre andar har haft många namn i sina dar, Trekraften, Trillingarna, och så vidare. Vi känner dom som Ole, Dole och Doffen.
Denna historien börjar egentligen mycket tidigare, där en ung Dun, och hans barndomsvän Wallissa, blev födda som Jul Världens beskyddare.
Mycket hände i Duns liv, tills han tillslut bröt ihop. Och letade upp Bad Ankan, eller Ojad Fånsyden som hans namn en gång var, en varelse som endast existerat för att skydda Jul Andarna, och förvandlade honom till Mördar Ankan. Tillsammans kidnappade de Jul Andarna!

Långt senare, i december månad i Sverige, så stressar fursten Mark von Majster. Han är egentligen inte en furste, han har fått det smeknamnet eftersom han är ättling till fursten Markius von Majster, och har ärvt namnet av honom. I vilket fall, han stressar för att hinna till skolan, han är nämligen lärare i religions vetenskap på universitetet, här i Uppsala.
Mark har aldrig riktigt tyckt om julen, eftersom mycket märkliga saker har hänt, ända sedan han liten. Av någon grund, som Mark aldrig riktigt har förstått, så försvinner ansikten på folk som han pratar med titt som tätt, under december månad. Värst blir det alltid mot julen. Mark har alltid bara viftat bort det som stress. Men det blir bara värre och värre. Denna morgon så stirrar han in i sitt tomma ansikte i spegeln, vanan har gjort att han knappt reagerar på det.
"Lena, var är min rakhyvel?", frågar han obemärkt.
"Hur ska jag veta var du gjort av den, pappa?", Lena var Marks dotter. Det har varit lite stelt mellan dom sedan hennes mor lämnade dem. "Ligger den inte i skålen då?"
"Nej, den gör ju inte det.", Mark letade febrilt efter hyveln. "Se till att inte bli sen nu! Du började väl tidigt idag?"
"Jaja!", svarade Lena irriterat. "Jag var ju påväg ut för dörren när du frågade!"
Dörren smälldes igen, och Mark suckade, ryckte på axlarna, och gav upp hoppet om att hitta hyveln. 'Jaja, jag klarar mig nog en dag utan att raka mig', tänkte han.

Han gick sedan ut, för att sätta sig i bilen.
"Tjena, Mark!", det var grannen Felix, en ansiktslös Felix, som alltid verkar lika glad, detta stör Mark.
"God morgon, Felix.", suckade Mark.
"Lika pigg och kry som alltid, märker jag?", säger Felix och duttar honom med armbågen. "Är det inte dags för dig att förstå det härliga med livet?"
"Det lär ju ske någon dag, skulle jag tro…", svarade Mark sarkastiskt.
"Det tror jag nog!", skrattade Felix glatt. "Jaja, ha så kul på jobbet, hej då!"
"Hej.", svarade Mark kort, med oentusiastiskt viftande med handen.
Precis när han sätter sig i bilen så känns det som att han ser en skugga periferin.
"Hej Mark…", rösten kom ifrån skuggan, men innan Mark hinner vända sig emot den, så är den borta. "Vi behöver dig…"
Ekot som följde lämnade inte Mark på hela dagen. Men Mark viftade bort det som stress.