Julkalender del 12

Wallisa, Davine och Daniel fortsatte att diskutera. Anners, Martina, Mark och Kristina hade satt sig ned, och hade börjat prata sinsemellan.
"Så du har en dotter?", nickade Martina. "Hur gammal är hon?"
"Hon är 17.", svarade Mark. "Hon går andra året på gymnasiet."
"Ååja.", nickade Anners. "Og dere to jobber sammen?"
"Ja, det gör vi.", nickade Mark. "Och ni två, hur träffades ni?"
"Åååh, det är en lång historia.", rodnade Martina.
"Ja, vi verkar ju ha tid, som det ser ut.", sa Mark medan han kastade ögon mot de tre som ännu stod och diskuterade.
"Men ÅÅÅÅH!", utbrast Kristina. "Vad i all världen är det här…? Hur kan ni bara sitta här och små prata?! Vi är i en främmande värld, och dessa… varelser, vad dom nu än är."
"Andar, virket det som.", la Anners snabbt til.
"Vad dom nu än är!", bet Kristina tillbaka. "Hade vi inte något viktigt uppdrag, var det inte något som skulle göras omgående? Vissa av oss måste ju upp och jobba tidigt imorgon, ellerhur Mark?"
"Något säger mig att detta kommer ta mer lite mer tid än så, Kristina.", svarade Mark.
Anners ställde sig upp. "Jeg går å sjekker me di, for å se vist di kommer noe städ."
"Nej men, jag säger ju att jag ska prata med honom!", sa Wallisa uppgivet.
"Vi kan inte låta dig göra det. Om vi förlorar dig med, är allt förlorat, Wallisa.", suckade Davine. "Varför kan du inte förstå det?"
"Kommer dere fram till noe?", frågade Anners, när han nådde from till dem.
"Neej, vet du vad!", svarade Wallisa. "Jag tänker inte stå här och diskutera längre. Jag går till Dun och kommer till botten med det här!"
Daniel och Davine suckade, även med båda deras försök är inte alltid lätt att handskas med Wallisa.
"Lycka till.", sa de båda, och vinkade till Wallisa medan hon förvandlade sig till en björn, och sprang iväg mot skogen.
"Dåså.", började Daniel. "Då kanske vi också borde ge oss iväg?"
"Men", började Martina. "Det är en sak jag undrar över."
Davine spärrade upp öronen. "Låt höra."
"Jag tror jag förstår varför just oss fyra", sa Martina fundersamt. "Men… Hur kommer det sig att ni behöver… Oss? Jag menar, vad kan vi göra som inte ni kan?"
"Där har vi frågan.", svarade Davine, de fyra såg något förvirrade ut. "Vad kan ni göra som inte vi kan? Ni kan få Andarna att komma fram."
Då Davines kommentar bara följdes av ännu mer förvirring, så började hon förklara närmare. "Ni förstår, de tre Andarna må vara en del av denna världen, och därför också en del av oss.", Davine tog ett andetag. "Men vi kan inte fysiskt röra vid Andarna, vi kan heller inte känna dem. Vi har alltså ingen aning om var Dun har dem."
"Därför behöver vi er.", nickade Daniel. "Ni har koppling till denna världen, därför till dem. Vi existerar för dem. Därför behöver vi inte ha en sådan koppling."
"Kan vi känna dom, menar du?", frågade Mark.
"Det är nästa steg här, vi ska försöka få er att förstå den känslan.", sa David. "Så att ni kan hjälpa oss att finna Andarna."
"Hvordan skall vi gjøre det?", frågade Anners. "Hva er det vi skall kænne etter?"
"När ni tog er hit, så behövde ni alla göra något typ av troende hopp.", började Davine. "Det som gjorde att ni kunde se oss, var att ni fann det troligt att vi kunde finnas. Ni kunde känna vår värld, och därför oss."
"Precis, ni känner dom nu.", började Daniel. "Men ni måste försöka identifiera er med Andarna, det gör det hela lättare."
"Hur skall vi göra det?", undrade Mark
"Ole är Nutidens Ande, Dole Dåtidens och Doffen Framtidens.", sa Davine. "Ni skulle kunna försöka tänker er de, för att komma fram till kompassen som pekar mot dem."
Martina ryckte till, och pekade mot öster.