Julkalender del 22

«Men vad väntar vi då på?», sa Martina.
Davine ställde sig upp, men vacklade till.
Anners och Mark fångade henne.
«Davine, hur går det?», undrade Mark.
«Wallisa…», viskade Davine. «Nej.»
«Hva sier du?», sa Anners.
«Dun, vad har du gjort?», sa Davine. «Vi måste skynda oss!»
De la Daniel tillrätta på förvånansvärt mjuk stensäng, som Davine hade vinkat fram ur golvet, och satte fart ut ur templet.
Davine förklarade att utan Daniel, och med andarna i sovande tillstånd, så kan hon inte få ut dom, eller in dom igen, utan de måste ta den långa vägen.

Direkt när de tog steget utanför templet, så kände alla fyra människorna var den sista anden höll hus. Nutidens ande, de kände hoppet, hoppet om morgondagen, men samtidigt glädjen i nuet. De satte fart, så fort deras ben kunde bära dem.
De stannade utanför Duns skog.
«Där inne.», sa Martina lätt.
De fyra började kliva framåt, men Davine hindrade dem.
«Det är något ni behöver veta, innan vi kliver in.», sa Davine.
«Hva er det no?», sa Anners och skakade på huvudet. «Vi veit att han er sterk, men vi må gjøre det likevel.»
«Han tog Wallisa.», sa Davine.
«…Tog Wallisa?», frågade Mark osäkert.
«Vi var alla en och samma varelse.», sa Davine. «Eller, det är det jag tror, i alla fall.»
Davine suckade. «Vi var allesammans Daniel originalt, enligt min teori.», sa Davine och skakade på huvudet. «Och i det att Daniel, så kunde vilken av oss som helst ta hans plats som huvud.»
«Så när du säger att Dun har tagit Wallisa…», började Kristina. «Så menar du bokstavligen?»
«Ja.», nickade Davine. «Dun brukade alltid säga att alla dömmar har ett pris. Han har betalat sitt pris. Är vi verkligen redo att betala vårt?»
«Betale og betale.», sa Anners. «Vi har ikke så mye valg, har vi de? Vi må gjøre de, ikke mer å si.»
Davine såg upp på de 4 människo ansiktena. De såg bestämda ut. Davine log.
«Men dåsa.», sa Davine, tillbaka i sin lugnt samlade ton. «Då är det bara att fortsätta.»
De fyra log, nickade och satte fart in mot skogen.

Deras inre kompass ledde dem till ett gigantiskt träd, som Davine poängterade var i mitten av skogen. Trädet var verkligen gigantiskt, man skulle kunna få plats med alla världens träd, överdrev Anners.
De såg en öppning, och gick in i trädet.
Insidan på trädet var bara en gigantisk hall, de steg in i öster.
«Her inne var det morkt.», sa Anners. «Kan ikke se mer æn hundremeter frem!»
«Det verkar vara ditåt.», sa Martina, och pekade mot den västra väggen.
Mark instämde. «Verkar så.»
Det tog ett tag att gå hela vägen till den västra väggen. Men när de anlände såg de ett par trappsteg upp mot en port. De visste instinktivt att där inne var Ole. Men framför porten satt en Dun, med Wallisa i famnen.
«Dun.», sa Davine, hon hade än en gång förlorat lugnet i sin röst. «Vad har du gjort?»
«Det var priset, åh vad jag önskar att det inte var priset.», sa Dun och grät och skrattade på samma gång. «Och nu måste jag se till att priset är värt det.»
Dun ställde sig upp, la Wallisa till sidan.