Julkalender del 18

Där stod de. Mark, Kristina och Davine, öga mot öga med Dun Geon. Många tankar flaxade runt i Marks huvud. Men det var en tanke som återkom oftare än många andra. Sedan dom kommit hit han känt sig starkare och mer uthållig. Han var inte säker på vad det innebar, eller hur långt det skulle ta dem. Men, likaså, efter ett tags väntan, efter Duns öppnings kommentar, så sa Mark: «Vi har kommit hit för att stoppa dig Dun.», Kristina vände sig snabbt mot Mark, och såg chockad ut.
Dom hade ingen aning om vad Dun är kapabel till, och, för del delen, vad Davine är kapabel till.
«Mark, du tror inte vi ska försöka vara lite mer… Taktiska här?», viskade hon.
Mark skakade på huvudet.
«Jasså!», skrockade Dun. «Hur hade ni tänkt åstadkomma det, hmm?»
«Det visar sig.», sa Mark. «Jag skulle rekommendera att du ger upp nu.»
Dun såg något chockad ut över Marks mod.
«Dun.», började Davine. «Jag vet vad du har gått igenom. Men att förstöra världarna är inte en lösning.»
«Lösning?», skrockade Dun. «Varför skulle jag leta efter en lösning, månntro?»
Mark stötte armbågen mot Kristina, och viskade. «När jag säger till går vi till angrepp.» Kristina vände sig emot Mark, och var påväg att öppna munnen. Men Mark satte fingret mot läpparna, och när Kristina såg blicken Mark hade, så nickade hon bara.
«Jag tror vi har kommit till ögonblicket när ni gör ert bästa.», skrockade Dun. «Tiden för förklaringar och dylikt är nu över.»
«Vi kommer stoppa dig, Dun.», sa Davine. «Världarna kommer inte falla för detta.»
Efter de orden stod de fyra och bara stirrade på varandra i ett par sekunder. Som om den som rörde på sig först var garanterad till förlust. Dun gick fram och tillbaka på avsatsen för tronen.
«Ge upp, Dun.», sa Davine skarpt.
«Ge upp?», skrattade Dun, och stannade på stället. «Du känner mig bättre än så, Davine.»
«Det gör jag, Dun.» sa Davine, och skakade på huvudet. «Det var inte länge sedan som du själv sa att din existens innebar att skydda andarna… Och nu…?»
«Skydda andarna?», skrockade Dun. «Intressanta ord, Davine. Ni tillåter ju den världen att korrumpera dom! Allt hat, girighet och ondska… Du vet lika väl som jag, om världarna förstörs kommer denna att födas på nytt… Men deras värld…»
«Förstår du inte, Dun?», sa Davine, och gick sakta emot Dun. «Båda världarna måste existera i harmoni… Utan den ena, kan inte den andra finnas.»
Mark och Kristina stod i beredskap, men Mark tvekade. Han ville se om Dun kunde hjälpas, om Dun själv kunde ge upp så var slaget vunnet, utan att något ont behövde ske.
«Davine.», sa Dun med en seriösare röst än han tidigare använt. «Vi båda vet att det inte stämmer. Denna världen kommer återfödas, och frodas mer än förr.»
«Dun…», sa Davine lätt. «Var är Dole?»
«Ge upp.», skrockade Dun.
«Nu!», sa Mark. Varpå han och Kristina tog sats, och sprang allt de hade emot Dun. Kristina knöt näven och slog allt vad hon hade Dun rakt i ansiktet. Dun blev så chockad att han inte hann återhämta sig, när Mark kom flygande på honom. Mark välte Dun, så han låg på marken, med Mark över sig.
Det tog ett par sekunder för alla involverade att hämta sig över det som precis hade skett. Davine bara stod där och stirrade. Kristina pustade högt, och såg väldigt förvånad ut.
«Där ser man.», sa Dun lätt. «Hade du räknat med detta, Davine? Klart du hade…»
Dun försvann från under mark, i en skuggliknande moln. Mark reste sig, och såg sig snabbt om. Dun kom fram på andra sidan rummet, vid trappan.
«Intressant!», skrockade Dun. «Ni har vunnit första ronden.», la han till, och bugade djupt. Innan han än en gång försvann med sitt mörka moln.
Mark suckade. «Anden?», frågade Davine och såg på Mark.
«Jag tror han är bakom tronen.»
De tre gick runt tronen, och mycket riktigt, innanför en blå bubbla flöt en liten varelse.
«Dole!», sa Davine glatt.