Julkalender del 24

De störtade tillbaka mot templet. Hela vägen in till de tre målningarna. Två av dom var tomma.
«Daniel?!», Davine såg sig om. Daniel var borta.
«Hva har skedd her?», sa Anners.
«Har Fånsyden gjort detta?», undrade Martina. «Men… Vi tog honom, han låg lealös, han var inte problem längre…»
«Lättlurade små varelser…», dånade en allt för igenkänd mörk och kall röst.
«Fånsyden?», sa Mark, och tittade på Martina, hon nickade till svar.
«Fånsyden…», började Davine. «Du var beskyddaren. Du var den som blev utsedd till att vakta andarna personligen. Hur kunde du?»
Den dånande rösten kacklade till. «Davine, för all din kunskap så verkar du ha en förmåga att missa det som är rakt framför dig.», dånade Fånsyden. «Så länge den dödliga världen existerar, kommer andarna alltid att lida, på ett eller annat vis. Och så länge dem lider, så kommer jag alltid att lida. Det är min förbannelse.»
De fyra människorna såg på varandra.
«Led dom…?», sa Davine uppgivet. «Nej! Jag kan inte tro det. De tre älskade världen de skyddade!»
«Det må så vara.», dånade Fånsyden. «Det ändrar inte faktumet att de led. Jag finns inte för att skydda deras känslor, jag finns för att skydda dem. Och tro mig, deras lidande var verkligt.»
«Men de är båda desamma.», sa Davine skarpt. «Deras känslor och dem själva, är en och de samma, båda delar måste skyddas!»
Ett vrål dånade igenom hela templet. Och ner kom Fånsyden rakt framför dom, han landade på stensängen som Daniel hade legat på. De röda ögonen glödde under luvan, det var som små eldar i ögonen.
«Hvor er Daniel?», sa Anners.
«Han är en med mig, nu.», sa Fånsyden lugnt, i sin kalla stämma.
«Daniel.», sa Davine uppgivet.
Martina såg sig om på de tre tomma målningarna med den röda, den gröna och den blåa, bakgrunderna. «Var har du gjort av Dole och Doffen?»
«De är en inom mig.», sa Fånsyden lugnt.
«Daniel, Dole, Doffen…», började Mark. «Vi kunde knappt ta Dun, när han hade Wallisa i sig. Vad gör vi nu?»
«Vet ikke, men noe må vi gjøre!», sa Anners.
«Alla på en gång?», sa Martina, med skarp blick.
«Så gör vi.», svarade Mark. «Davine, kan du frysa Fånsyden, som du frös Duns krafter?»
«Nej…», sa Davine uppgivet. «Han är för stark.»
«Da får vi gjøre de egen hand.», sa Anners lugnt.
Martina och Mark nickade, och ställde sig redo.
Fånsyden såg på sina fiender, och skakade på huvudet. «Det är redan förlorat, varför ger ni inte bara upp?»
«Människor är inte funtade så.», sa Mark. «Vi ger inte upp så lätt, så länge vi har något att kämpa för, så kämpar vi till sista stund!»
«Människor…», kacklade Fånsyden. «Obetydelsebara.»
«Vi får se om de.», sa Anners lugnt. «Nå!», skrev han till efter. Och alla tre flög emot Fånsyden med all makt de hade.
«Patetiskt!», skrek Fånsyden, och lyfta på handen. De tre flög tillbaka med sådan makt att de krossade pelarna de flög in i.
Mark och Anners kämpade för att inte tappa medvetandet, men det kom ingen vart. Martina rackade sig upp.
«Now what…?», sa Martina uppgivet.
«Nu blir Davine av med sina sista hopp.», sa Fånsyden kallt.
«Nej du!», sa en röst de kände igenom som Dun. Med sin rökskugga, kom han fram bakom Fånsyden. Och spetsade Fånsyden med sin arm. Och nu förstod Mark, Martina och Anners varför Davine kunde vara säker på att hans attack mot Kristina inte var dödligt menad. I handen, som stack igenom Fånsydens kropp, låg Fånsydens mörka hjärta. Det slog än. Dun drog ut handen, med hjärtat fortfarande i hand. Fånsyden föll på knä.
«D-Dun!», hostade Fånsyden fram.
«Då var det k-klart.», sa Dun, och vacklade bakåt.
«DUN!», skrek Fånsyden, och haltade vände sig om och flög emot Dun.
Dun stirrade honom rakt i ögonen, och knep hjärtat, tills det blev till sand i hans hand. Och precis som hjärtat, så blev Fånsyden till sand.
«Du hade din chans, Fånsyden…», sa Dun lugnt. «Både med mig, och sedan också med Davine. Men du valde din förvrängda syn, över oss.»
«Dun!», sa Davine. «Du är sen.»
«Förlåt…», sa Dun hostande. «Men, det tog lite tid att halta hit, utan Daniel kunde jag inte mig hit som jag vanligen gjort.»
På Dole och Doffens tavlor hade de åter kommit. Och de flög ut ur dom, fram till deras broder.
«Ole… Vakna.», sa de.
Ole vaknade upp.
«Ole…», började Davine. «Förlåt, vi har misslyckats. Så många borta.»
«Inte borta.», sa Ole. «Bara delade.» Ole tittade på Dole och Doffen. De nickade. De tre flög in i sina målningar, och ljus skimrade ut ur tavlorna, ljusen träffade Dun, Kristina, Martina, Mark, Anners och sängen där Daniel hade legat.
Daniel öppnade ögonen där han låg på stensängen igen. Wallisa räckte en hand till Dun, och hjälpte honom upp. Kristina gick fram till Mark, och hjälpte honom upp.
«D-Daniel, Wallisa.», Davine sjönk ner på knä, som att hon äntligen slappna av. Daniel gick emot människorna, och tog Davine på axeln på vägen med ett leende.
«Tack så mycket.», sa Daniel och bugade djupt. Wallisa, Davine och Dun hade ställt sig bakom Daniel, och bugade också djupt. De fyra människorna, sa ingenting, de bara såg på varandra, och på de odödliga andarna runt sig, och nickade.
«Jag tror det är dags för er att ta er hem.», sa Daniel och log. Han satte upp handen, och en KTH öppnades.

De var Julafton när Mark klev igenom dörren hos sin mor, och Lena störtade fram och omfamnade honom. «Välkommen hem, pappa!», utbrast hon med tårar i ögonen.
Samtidigt så klev Anners och Martina in i student korridoren där de bestämt sig att spendera julen, då Angelina bara var i sverige fram till nästa termin. Och en Angelina väntade på dom. «Welcome home you two.», sa hon glatt.
Kristina öppnade dörren till Ulla, och Snurren flög fram på henne. Det tog inte lång tid försen, hon fick ett SMS: «Jag minns att du sa att du skulle spendera julen själv iår. Men, mor min gör alltid för mycket julmat som det är, så om du har vägarna förbi. Du vet ju var mor min bor. //Mark.»