Julkalender del 15

«Det føles som vi att vi har gått i timer.», sa Anners uppgivet.
«Det har nog tagit ett tag, och det börjar skymna allt mer.», sa Daniel lugnt.
«Jag vill tro att det är dags för en pause nu.», sa Martina instämmande.
«Jo, vi kan inte röra oss under natten i vilket fall.», sa Daniel tog ett löv ur ett av de få träd som fanns på den annars relativt nakna vinterlandskapet. Daniel sa lövet på snön, och snön började lätt lysa.
«Kult!», sa Anners medan han satte sig ned. «Hvordan gjører du det?»
«Magi…», sa Daniel lätt, och flinade brett. «Egentligen så pratar jag med landet, och ber den om hjälp.»
«Pratar med landet?», sa Martina och höll handen över snön, som varken var kall eller varm. Lagom tempererad, som vi säger på svenska.
«Ja.», svarade Daniel. «Det är lite svårt att förklara, men man kan se det som att jag känner vad landet vill, och landet känner vad jag vill.»
«Føler den oss også?», undrade Anners.
«Mycket riktigt.», nickade Daniel. «Och som att ni känner andarna, borde ni faktiskt kunna lärare er att känna landet.»
Martina lös upp, och började stirra in i snön.
«Martina, känner du?», undrade Daniel.
«Jag vet inte…», svarade Martina. Mycket riktigt så kände Martina något, men det var svårt att urskilja exakt vad.
Daniel log brett. «Se till att få lite sömn medan det är mörkt, ljuset kommer tidigt, och vi har mycket framför oss.»
Martina och Anners la sig ned. Och sjönk iväg till sömns. De hade inte trott att sova äns var en möjlighet, med tanke på vad som hänt, och fortfarande händer.

«Människa…», sa en bitande röst. Den dånade så kraftigt att Martina trodde hon skulle krossas av bara ljudet.
«V-vem där?», frågade Martina, och såg sig om. Hon såg varken Daniel eller Anners.
«Ni närmar er…», dånade rösten. «Varför?»
Martina reste sig upp. «Vem där?!», ropade Martina, och såg sig om.
«Varför?», fortsatte rösten.
«Varför?», sa Martina för sig själv, och fortsatte att se sig aktsamt om. «Varför vadå?», sa hon tillslut.
«Vem är ni som närmar er mitt land?», dånade rösten.
«Martina!», ropade Martina osäkert.
«Martina…», dånade rösten något lägre än tidigare. «Varför närmar ni er mitt land?»
Martina såg sig om, hon visste inte helt vad hon skulle säga. «Vad menar du?», sa hon.
«MARTINA!», dånade rösten högre än tidigare.

«Martina!», sa Anners och skakade Martina så hon vaknade.
Solen var precis påväg upp. Martina reste sig upp. «Vad i hela…?», började hon, fast bet av andra halvan av orden. «Vem var det?»
«Vad hände?», undrade Daniel.
«En röst, frågade vem jag var, och varför vi närmade oss hans… Land.», sa Martina och skakade på huvudet.
«Fånsyden.», nickade Daniel. «Jag var rädd för att han hade sett oss på ingång.»
«Er du ok, Martina?», undrade Anners.
«Ja då.», nickade Martina. «Lite darrig kanske…», la hon snabbt till och höll upp handen som faktiskt darrade en del.