Julkalender del 20

Dammet la sig på toppen av Ankberget, och Fynsåden låg lealös.
«Är han…?», undrade Martina.
«Han kommer att klara sig, men han kommer nog inte röra sig på ett tag.», sa Daniel.
«Trur du Doffen er der oppe?», undrade Anners, och pekade mot Fynsådens tron.
«Känns så, i vilket fall.», svarade Martina.

De tog sig upp för trappan, och mycket riktigt bakom tronen i en grön bubbla svävade en tillsynes medvetslös Doffen.
«Doffen…», suckade Daniel triumferande.
«Og no?», undrade Anners. «Har dere noe typ av Ande tempel, eller lys tempel, eller sång som di ska till?», Anners sa det sarkastiskt, med tanke på hur allt hade varit upp till nu, så väntade han sig nästan något liknande. Martina såg på honom och skakade på huvudet.
«Stämmer bare det.», sa Daniel lugnt, vilket häpnade de bägge.
«I swear I was kidding.», viskade Anners till Martina.
«Men det heter ju egentligen Jul Templet.», la Daniel till. «Men jag kan se hur man skulle kunna kalla det ande templet.»
Daniel hade hukat sig för att kolla till Doffen, men började vika sig.
«Är du ok, Daniel?», sa Martina oroat.
«Ja då.», svarade Daniel hastigt. «Än så länge så ska jag nog den gamla gåsen hålla sig i akt… Är det inte så ni säger?»
«Den gamle gåsen…?», funderade Anners. «Ikke på de seinaste hundra årna, ihvertfall.»
«Okej.», nickade Daniel. «Jag har inte hållit mig uppdaterad, det är Davines område.»
«Okej, åt vilket håll ska vi nu?», sa Martina.
«Jul Templets position fungerar inte precis så.», sa Daniel. «Utan det räcker faktiskt med att…», Daniel stängde ögonen och fokuserade i någon sekund. Och helt plötsligt stod de tre i en gigantisk sal, med pelare som fortsatte upp flera hundra meter mot taket. Det var ett svagt dimmat ljus som sträckte sig över hela rummet.

Ett par meter framför dem såg de en öppning av vimlet av pelare. Där på väggen, väntade tre stycken gigantiska tavlor, varav en var ifylld. Det såg ut som Doffen, med grön bakgrund. De andra två var tomma, den ena var blå, och den andre röd.
Det tog inte lång tid innan den blå blev ifylld, och ut ifrån vimlet av pelare dök Mark, Kristina och Davine upp.
«Hallå där.», sa Mark, och nickade.
«Hallo!», sa Anners. «Det gikk?»
«Galant.», sa Mark. «Ni skulle ha sett Kristina.», berättade Mark, och väldigt färgfullt förklarade hur hon knockade Dun rakt i ansiktet.
«Kult!», sa Anners och skrattade. «Viste ikke at du hade de i deg!», sa han och armbågade Kristina lätt i sidan.
«Er då?», undrade Kristina rodnande, för att snabbt byta samtals ämne.
«Det var fantastiskt!», sa Martina. Och började berätta en hjärtefylld historia om hur hon och Anners lyckades ta Fånsyden.
«Ja.», sa Anners fundersamt. «Det kan vare litt seint å oppdage, men jeg trur vi er litt annerlejdes her.»
Mark och Kristina såg på Anners lite förvirrat, som att de försökte förstå, men kom inte hela vägen fram.
«Vi verkar annorlunda här.», sa Martina.
«Ja, jo precis.», nickade Mark. «Det är som att den här världen gör oss starkare.
«Det är inte helt ifrån sanningen.», sa Davine. «För att ta det kort. Eran tro på Julen och Jul Andarna ger er den kraft ni behöver, för att åstadkomma det ni måste.»
«Precis.», sa Daniel. «Det är mycket som ska till för att kunna få den gåvan, så använd den väl.»
Daniel bugade lätt i det att han sa det, men hans ögon spärrade upp, och han började hålla sig för bröstet. Han gick ner på knä.
«Daniel!», sa Davine, och vände sig emot Daniel. Men Daniel föll lealös på marken.