Julkalender Del 10

Anners öppnade ögonen till ett vinterlandskap, mitt i en skog. Han såg sig hastigt om för att se var Martina och Daniel tagit vägen. En låg ensam i gläntan. Då han reset på sig hör han en röst: "Anners…", han kände inte igen den ekande rösten.
"Hvem der?", frågade han.
"Hur har du lyckats ta dig hit, unge man?", den kyliga rösten fortsatte.
Anners är inte en som blir rädd av sig, men han kände i vilket fall att det var dags att vara försiktig.
"Hoppet i vannet.", sa Anners, i ett hopp att dra ut på tiden, för att ta reda på vem det var.
"Ja, Daniel har alltid intressanta saker för sig.", en man klev ut ur skuggorna. Det var samma kyliga röst, men ekandet hade försvunnit.
"Hvem er du?"
"Har inte Daniel berättat?", frågade mannen och satte huvudet på snedden. "Mitt namn är Dun."
"Dun?"
"Jag är mästaren över denna skog.", sa Dun med sin kyliga röst, och gestikulerade mot skogen. "Så en bättre fråga är… Vad gör du här?"
"Mæsteren?", frågade Anners och såg allt mer seriöst ut. "Hvor har du gjort av Martina og Daniel?!", utbrast han.
"Hohohoho!", kacklade Dun. "Inget, inget alls!", han skakade på huvudet. "Nej då, ingenting…"
"Anners!", en röst fyllde Anners huvud, det var Daniel. "Var försiktig Dun är farligare än du kan tro."
Anners såg fundersam ut. "Vad vill du?", frågade han till sist.
"Åh, jag?", frågade Dun glatt med sin kyliga röst och fnissade till. "Nej då… Jag vill ingenting.", Dun började le brett. "Du där emot… Är det inte något som du vill?"
"Hva mener du?", frågade Anners förvirrat.
Dun fnissade till. "Jo, alla är vi ute efter något. Och jag råkar vara på humör för att göra en överenskommelse.", Dun's kyliga röst lindade sig runt Anners, det kändes som att han inte kunda röra på sig. "All magi kommer med ett pris. MEN! Jag tror bestämt du kan vara villig att betala priset."
"Je-jeg vet ikke hva du snakker om!", svarade Anners. "Jeg er her for å finne noen."
"Vem då?", frågade Dun med ett kyligt kacklande. "Jag kan säkert… Assistera."
"O--", började Anners, men innan han fortsätta sprängde grenar ut igenom den mörka skogen, de grabbade tag i Anners, och drog honom fort ifrån gläntan.

När Anners öppnade ögonen såg han Martina som stirrade ner på honom.
"Martina?"
"Åh, Anners, är du okej?", hon kramade honom. "När vi inte såg dig hos oss, så…", Martina snyftade till.
"Jag är ledsen att jag inte kunde komma tidigare.", sa Daniel, som satt på en sten bredvid. Han bar nu en lång grön och brun rock, och någon typ av vandrings pinne. "Dun kan förmörka områden. Även om jag är landets själ, så är det inte alla ögon som jag kan hålla öppna. Speciellt inte efter han kidnappat Julens Tre Andar."
"Vem er han?", frågade Anners.
"Han…", började Daniel. "Det är bättre om Davine berättar det, när han anlänt."
"Vem är den här Davine?", frågade Martina, som nu lugnat ner sig lite.
"Som sagt, precis som att jag är Landets Själv, så är Davine Kunskapens Själ.", sa Daniel, och tittade upp mot skyn.
Anner såg sig runt, och han var nu på ett plätt. Det var snö så långt ögat nådde, så det var lite svårt att se om det var gräsmark, eller åker. Ett par stenar låg runt en eld, men Anners kom fram till att elden inte skulle behövas. Även om det var snö, så var det väldigt behaglig temperatur. "Nor kan vi vente oss Davine?", frågade Anners.
"Alldeles precis nu, vill jag påstå.", svarade Daniel, och pekade upp mot en virvel i skyn.