Julkalender del 24

De störtade tillbaka mot templet. Hela vägen in till de tre målningarna. Två av dom var tomma.
«Daniel?!», Davine såg sig om. Daniel var borta.
«Hva har skedd her?», sa Anners.
«Har Fånsyden gjort detta?», undrade Martina. «Men… Vi tog honom, han låg lealös, han var inte problem längre…»
«Lättlurade små varelser…», dånade en allt för igenkänd mörk och kall röst.
«Fånsyden?», sa Mark, och tittade på Martina, hon nickade till svar.
«Fånsyden…», började Davine. «Du var beskyddaren. Du var den som blev utsedd till att vakta andarna personligen. Hur kunde du?»
Den dånande rösten kacklade till. «Davine, för all din kunskap så verkar du ha en förmåga att missa det som är rakt framför dig.», dånade Fånsyden. «Så länge den dödliga världen existerar, kommer andarna alltid att lida, på ett eller annat vis. Och så länge dem lider, så kommer jag alltid att lida. Det är min förbannelse.»
De fyra människorna såg på varandra.
«Led dom…?», sa Davine uppgivet. «Nej! Jag kan inte tro det. De tre älskade världen de skyddade!»
«Det må så vara.», dånade Fånsyden. «Det ändrar inte faktumet att de led. Jag finns inte för att skydda deras känslor, jag finns för att skydda dem. Och tro mig, deras lidande var verkligt.»
«Men de är båda desamma.», sa Davine skarpt. «Deras känslor och dem själva, är en och de samma, båda delar måste skyddas!»
Ett vrål dånade igenom hela templet. Och ner kom Fånsyden rakt framför dom, han landade på stensängen som Daniel hade legat på. De röda ögonen glödde under luvan, det var som små eldar i ögonen.
«Hvor er Daniel?», sa Anners.
«Han är en med mig, nu.», sa Fånsyden lugnt, i sin kalla stämma.
«Daniel.», sa Davine uppgivet.
Martina såg sig om på de tre tomma målningarna med den röda, den gröna och den blåa, bakgrunderna. «Var har du gjort av Dole och Doffen?»
«De är en inom mig.», sa Fånsyden lugnt.
«Daniel, Dole, Doffen…», började Mark. «Vi kunde knappt ta Dun, när han hade Wallisa i sig. Vad gör vi nu?»
«Vet ikke, men noe må vi gjøre!», sa Anners.
«Alla på en gång?», sa Martina, med skarp blick.
«Så gör vi.», svarade Mark. «Davine, kan du frysa Fånsyden, som du frös Duns krafter?»
«Nej…», sa Davine uppgivet. «Han är för stark.»
«Da får vi gjøre de egen hand.», sa Anners lugnt.
Martina och Mark nickade, och ställde sig redo.
Fånsyden såg på sina fiender, och skakade på huvudet. «Det är redan förlorat, varför ger ni inte bara upp?»
«Människor är inte funtade så.», sa Mark. «Vi ger inte upp så lätt, så länge vi har något att kämpa för, så kämpar vi till sista stund!»
«Människor…», kacklade Fånsyden. «Obetydelsebara.»
«Vi får se om de.», sa Anners lugnt. «Nå!», skrev han till efter. Och alla tre flög emot Fånsyden med all makt de hade.
«Patetiskt!», skrek Fånsyden, och lyfta på handen. De tre flög tillbaka med sådan makt att de krossade pelarna de flög in i.
Mark och Anners kämpade för att inte tappa medvetandet, men det kom ingen vart. Martina rackade sig upp.
«Now what…?», sa Martina uppgivet.
«Nu blir Davine av med sina sista hopp.», sa Fånsyden kallt.
«Nej du!», sa en röst de kände igenom som Dun. Med sin rökskugga, kom han fram bakom Fånsyden. Och spetsade Fånsyden med sin arm. Och nu förstod Mark, Martina och Anners varför Davine kunde vara säker på att hans attack mot Kristina inte var dödligt menad. I handen, som stack igenom Fånsydens kropp, låg Fånsydens mörka hjärta. Det slog än. Dun drog ut handen, med hjärtat fortfarande i hand. Fånsyden föll på knä.
«D-Dun!», hostade Fånsyden fram.
«Då var det k-klart.», sa Dun, och vacklade bakåt.
«DUN!», skrek Fånsyden, och haltade vände sig om och flög emot Dun.
Dun stirrade honom rakt i ögonen, och knep hjärtat, tills det blev till sand i hans hand. Och precis som hjärtat, så blev Fånsyden till sand.
«Du hade din chans, Fånsyden…», sa Dun lugnt. «Både med mig, och sedan också med Davine. Men du valde din förvrängda syn, över oss.»
«Dun!», sa Davine. «Du är sen.»
«Förlåt…», sa Dun hostande. «Men, det tog lite tid att halta hit, utan Daniel kunde jag inte mig hit som jag vanligen gjort.»
På Dole och Doffens tavlor hade de åter kommit. Och de flög ut ur dom, fram till deras broder.
«Ole… Vakna.», sa de.
Ole vaknade upp.
«Ole…», började Davine. «Förlåt, vi har misslyckats. Så många borta.»
«Inte borta.», sa Ole. «Bara delade.» Ole tittade på Dole och Doffen. De nickade. De tre flög in i sina målningar, och ljus skimrade ut ur tavlorna, ljusen träffade Dun, Kristina, Martina, Mark, Anners och sängen där Daniel hade legat.
Daniel öppnade ögonen där han låg på stensängen igen. Wallisa räckte en hand till Dun, och hjälpte honom upp. Kristina gick fram till Mark, och hjälpte honom upp.
«D-Daniel, Wallisa.», Davine sjönk ner på knä, som att hon äntligen slappna av. Daniel gick emot människorna, och tog Davine på axeln på vägen med ett leende.
«Tack så mycket.», sa Daniel och bugade djupt. Wallisa, Davine och Dun hade ställt sig bakom Daniel, och bugade också djupt. De fyra människorna, sa ingenting, de bara såg på varandra, och på de odödliga andarna runt sig, och nickade.
«Jag tror det är dags för er att ta er hem.», sa Daniel och log. Han satte upp handen, och en KTH öppnades.

De var Julafton när Mark klev igenom dörren hos sin mor, och Lena störtade fram och omfamnade honom. «Välkommen hem, pappa!», utbrast hon med tårar i ögonen.
Samtidigt så klev Anners och Martina in i student korridoren där de bestämt sig att spendera julen, då Angelina bara var i sverige fram till nästa termin. Och en Angelina väntade på dom. «Welcome home you two.», sa hon glatt.
Kristina öppnade dörren till Ulla, och Snurren flög fram på henne. Det tog inte lång tid försen, hon fick ett SMS: «Jag minns att du sa att du skulle spendera julen själv iår. Men, mor min gör alltid för mycket julmat som det är, så om du har vägarna förbi. Du vet ju var mor min bor. //Mark.»

Julkalender del 23

«Varför?!», skrek Davine.
«Varför?», skrockade Dun. «Du vet mycket väl varför, Davine!»
«Vi var alla en del av Daniel.», sa Davine och skakade på huvudet. «Du var hans godhet… Så VARFÖR?!»
«Du var hans kunskap.», skrockade Dun och skakade på huvudet. «Så säg mig det, du?»
«Er snakket ferdi?», sa Anners och tittade på Davine.
Davine skakade på huvudet, hon vände huvudet och nickade till Anners.
«Da er det vel daks, da.», sa Anners och skakade på huvudet.
Mark och Anners störtade iväg, Mark rundade mot höger, och Anners mot vänster. De tog satts och flög in mot Dun från varsit håll. Dun tittade mot den ene till den andre, skakade på huvudet och försvann i skuggliknande rök. Mark och Anners flög nästan in i varandra, men de lyckades stanna precis.
Dun kom fram igen framför Davine.
«Några sista ord?», sa Dun med en ledsam röst. Och tog satts med armen för att spetsa Davine.
«Davine!», skrek Mark och Anners.
Duns hand stannade, Martina hade stoppat den. I Duns chock, så lyckades Kristinas näve än en gång möta Duns ansikte.
Martina släppte, och Dun flög några meter bort.
«En gång, fy på dig.», började Dun. «Två gånger, fy på mig… Eller hur går det?»
«Något sådant.», sa Kristina triumferande.
«Jag börjar bli något trött på dig, Kristina.», sa Dun argt.
Dun flög upp, och innan någon hann reagera, så hade hans arm redan spetsat Kristina. Han drog sakta ut handen, och Kristina föll ihop. Mark störtade över och höll tag i henne.
«Kristina!», ropade Mark.
«DUN!», skrek Anners. Och Anners och Martina flög emot Dun. Dun höll upp handen, och de båda stannade i luften, och bara frös till där.
«Hva i hele?!», utbrast Anners.
«Dun…», sa Davine. «Hur lågt ska du sjunka?!»
Davine höll upp handen och gestikulerade emot sig. Och Anners och Martina flög tillbaka, och landade lugnt på varsin sida av Davine.
«Hva no?», pustade Anners. «Han er for sterk.»
«En gång till.», sa Davine bestämt.
«En gång till?», sa Martina.
«Jag kan inte ge mer än ett par sekunder, se till att ta ner honom med det.», sa Davine lugnt.
«Skjønner.», sa Anners.
Martina nickade.
«Säg bara till så.», sa Mark, som lagt Kristina bakom dom. Kristinas såg på de tre, och nickade, innan hon slöt ögonen och bara låg där och pustade.
«Vad planerar ni borta i mörkret?», undrade Dun. «Inte för att det gör någon skillnad, så klart!»
«Innan Daniel föll så såg han till att ge mig vad jag behövde för att stoppa dig, Dun.», sa Davine lätt.
«Vadå för något?», sa Dun chockat.
Davine satte upp handen. «Plats.», sa Davine lugnt.
Dun ryckte till. «M-mina krafter?!», sa Dun och stirrade på sina händer.
Anners, Mark och Martina störtade emot honom. Och i enad attack, så stoppades Dun en gång för alla.

Mark gick tillbaka till Kristina.
«Hur ser det ut för henne?», undrade Martina, medan hon och Anners hade stannat en bit bort.
«Ingen aning.», sa Mark ledsamt. «Jag är inte den typen doktor.»
«Så du er en doktor?»
«Doktor i religion.», nickade Mark. «Det hjälper inte mycket nu, dock.»
«Kristina kommer klara sig.», sa Davine lugnt. «Dun’s attack var inte dödlig.»
De tre var väldigt fundersamma över det, men bestämde sig för att acceptera det. Mark lyfta Kristina, och de gick emot porten. Då de öppnande den, så såg de en blå svävande bubbla med en ande i sig.
«Ole…», sa Davine med en lättande suck.
Påvägen ut så gick Davine till Dun.
«Dun…», sa Davine. «Vad du har gjort är oförlåtlig.»
«V—var är jag?», frågade Dun lätt. «Var är Fånsyden…?»
«Fånsyden?», undrade Davine.
«Ja…», började Dun, och hostade till. «Han k-kom till mig… Berätta om en plan.», Dun spärrade upp ögonen. «Planen, Davine! Vi må-<host>-måste stoppa honom!»
«Vad pratar du om, Dun?»
«H-han vill ta andarnas krafter in i sig själv…», sa Dun. «D-det sista jag minns, var att jag försökte stoppa honom… Jag trodde jag kunde göra det själv… Men <host> det ser ut som jag misslyckats.»
«Hva sier han?», sa Anners.
«Kan vi verkligen tro på honom, efter allt han gjort?», sa Martina.
«Han talar sanning.», sa Davine lätt. «Vi måste skynda oss tillbaka till templet!»

Julkalender del 22

«Men vad väntar vi då på?», sa Martina.
Davine ställde sig upp, men vacklade till.
Anners och Mark fångade henne.
«Davine, hur går det?», undrade Mark.
«Wallisa…», viskade Davine. «Nej.»
«Hva sier du?», sa Anners.
«Dun, vad har du gjort?», sa Davine. «Vi måste skynda oss!»
De la Daniel tillrätta på förvånansvärt mjuk stensäng, som Davine hade vinkat fram ur golvet, och satte fart ut ur templet.
Davine förklarade att utan Daniel, och med andarna i sovande tillstånd, så kan hon inte få ut dom, eller in dom igen, utan de måste ta den långa vägen.

Direkt när de tog steget utanför templet, så kände alla fyra människorna var den sista anden höll hus. Nutidens ande, de kände hoppet, hoppet om morgondagen, men samtidigt glädjen i nuet. De satte fart, så fort deras ben kunde bära dem.
De stannade utanför Duns skog.
«Där inne.», sa Martina lätt.
De fyra började kliva framåt, men Davine hindrade dem.
«Det är något ni behöver veta, innan vi kliver in.», sa Davine.
«Hva er det no?», sa Anners och skakade på huvudet. «Vi veit att han er sterk, men vi må gjøre det likevel.»
«Han tog Wallisa.», sa Davine.
«…Tog Wallisa?», frågade Mark osäkert.
«Vi var alla en och samma varelse.», sa Davine. «Eller, det är det jag tror, i alla fall.»
Davine suckade. «Vi var allesammans Daniel originalt, enligt min teori.», sa Davine och skakade på huvudet. «Och i det att Daniel, så kunde vilken av oss som helst ta hans plats som huvud.»
«Så när du säger att Dun har tagit Wallisa…», började Kristina. «Så menar du bokstavligen?»
«Ja.», nickade Davine. «Dun brukade alltid säga att alla dömmar har ett pris. Han har betalat sitt pris. Är vi verkligen redo att betala vårt?»
«Betale og betale.», sa Anners. «Vi har ikke så mye valg, har vi de? Vi må gjøre de, ikke mer å si.»
Davine såg upp på de 4 människo ansiktena. De såg bestämda ut. Davine log.
«Men dåsa.», sa Davine, tillbaka i sin lugnt samlade ton. «Då är det bara att fortsätta.»
De fyra log, nickade och satte fart in mot skogen.

Deras inre kompass ledde dem till ett gigantiskt träd, som Davine poängterade var i mitten av skogen. Trädet var verkligen gigantiskt, man skulle kunna få plats med alla världens träd, överdrev Anners.
De såg en öppning, och gick in i trädet.
Insidan på trädet var bara en gigantisk hall, de steg in i öster.
«Her inne var det morkt.», sa Anners. «Kan ikke se mer æn hundremeter frem!»
«Det verkar vara ditåt.», sa Martina, och pekade mot den västra väggen.
Mark instämde. «Verkar så.»
Det tog ett tag att gå hela vägen till den västra väggen. Men när de anlände såg de ett par trappsteg upp mot en port. De visste instinktivt att där inne var Ole. Men framför porten satt en Dun, med Wallisa i famnen.
«Dun.», sa Davine, hon hade än en gång förlorat lugnet i sin röst. «Vad har du gjort?»
«Det var priset, åh vad jag önskar att det inte var priset.», sa Dun och grät och skrattade på samma gång. «Och nu måste jag se till att priset är värt det.»
Dun ställde sig upp, la Wallisa till sidan.

Julkalender del 21

«Davine, vad hände?», undrade Mark.
«Daniel.», började Davine. «Han var den första väktaren i denna värld. Hans koppling till världen är starkast.»
«Da finns det vel bare en ting å gjøre?», sa Anners besämt. «Vi må redde Ole, ikke sant?»
«Ja!», sa Kristina. «Om vi gör det, då klarar väl sig Daniel?»
«Svårt att säga.», sa Davine. «Att återställa andarna förhindrar det för att bli sämre, men jag inte lova att saker går tillbaka till det dem tidigare var.»

Samtidigt en hall långt bort därifrån, så kliver Wallisa in.
«Dun?!», ropade Wallisa.
«Björn?», svarade Dun en bit bort. Björn var Duns smeknamn för Varbjörnen Wallisa.
«Var är du?», ropade Wallisa.
«Här borta…», svarade Dun.
Wallisa gick emot den västra väggen. En stor port uppenbarade sig och Dun stod utanför.
«Vad gör du?», undrade Wallisa.
«Jag funderar.», svarade Dun.
«Funderar?», undrade Wallisa.
Dun bara skakade på huvudet.
«Men Dun!», började Wallisa. «Du måste verkligen sluta med det här nu! Davine och Daniel har fört in människor i vår värld, för att stoppa dig!»
«Jag vet.», svarade Dun med en suck. «Jag har mött dem.»
«Åååh!», brusade Wallisa upp. «Jag sa att ju åt dom att jag skulle prata med dig först!»
Dun satt ned på en trapp avsatts som gick upp mot porten. Dun vände sig emot Wallisa, skakade på huvudet, och vände sig tillbaka.
«Alla drömmar kommer med ett pris…», sa Dun lätt.
«Vad menar du?»
Dun suckade. «Jag har undvikit att betala priset.», sa Dun och skakade på huvudet. «Men nu ser det ut som att det har kommit ifatt mig, oavsett.»
Wallisa såg förvirrad ut, medan hon försökte komma fram till vad Dun menade. Till slut gav hon upp.
«Men alltså, Dun!», sa Wallisa och skakade på huvudet. «Vad i all världen är det du pratar om?»
«Minns du vad Davine sa för mycket länge sedan?», frågade Dun Wallisa.
«Davine säger väldigt mycket.», svarade Wallisa.
«Om att en gång i tiden var vi alla en varelse.», sa Dun och slöt ögonen. «Att de tre andarna var en varelse. Men att Ole delade på sig, och delade på Daniel, för att sprida ut sig, och förstora världen.»
«Aaah, för att utöka deras makt.», sa Wallisa förvirrat.
«Nej, för att lättare skydda dessa två massiva världar.», sa Dun, och skakade på huvudet.
«Jaja.», svarade Wallisa. «Vad har det med detta att göra?»
«Om vi alla en gång var och de samma…», började Dun. «Borde vi inte kunna slå oss ihop igen? Ta kraften av en annan, för att bli starkare.»
«Låter troligt.», sa Wallisa.
«Jag har märkt att människorna är starkare än jag trott…», sa Dun. «Och, Mördar Ankan verkar ha fallit.»
«Okej?», sa Wallisa osäkert.
«Det är något du måste göra för mig, Wallisa.", sa Dun uppgivet.
«Jag gör vadsomhelst för dig, Dun. Det vet du!», svarade Wallisa säkert.
«Jag är ledsen Wallisa…», sa Dun ledsamt.
Wallisa ryggade tillbaka då Dun flög upp emot henne. Wallisa öppnade munnen för att skrika, men Duns han var redan som ett spjut igenom hennes kropp. En tår flöt ner för Duns kind.

Julkalender del 20

Dammet la sig på toppen av Ankberget, och Fynsåden låg lealös.
«Är han…?», undrade Martina.
«Han kommer att klara sig, men han kommer nog inte röra sig på ett tag.», sa Daniel.
«Trur du Doffen er der oppe?», undrade Anners, och pekade mot Fynsådens tron.
«Känns så, i vilket fall.», svarade Martina.

De tog sig upp för trappan, och mycket riktigt bakom tronen i en grön bubbla svävade en tillsynes medvetslös Doffen.
«Doffen…», suckade Daniel triumferande.
«Og no?», undrade Anners. «Har dere noe typ av Ande tempel, eller lys tempel, eller sång som di ska till?», Anners sa det sarkastiskt, med tanke på hur allt hade varit upp till nu, så väntade han sig nästan något liknande. Martina såg på honom och skakade på huvudet.
«Stämmer bare det.», sa Daniel lugnt, vilket häpnade de bägge.
«I swear I was kidding.», viskade Anners till Martina.
«Men det heter ju egentligen Jul Templet.», la Daniel till. «Men jag kan se hur man skulle kunna kalla det ande templet.»
Daniel hade hukat sig för att kolla till Doffen, men började vika sig.
«Är du ok, Daniel?», sa Martina oroat.
«Ja då.», svarade Daniel hastigt. «Än så länge så ska jag nog den gamla gåsen hålla sig i akt… Är det inte så ni säger?»
«Den gamle gåsen…?», funderade Anners. «Ikke på de seinaste hundra årna, ihvertfall.»
«Okej.», nickade Daniel. «Jag har inte hållit mig uppdaterad, det är Davines område.»
«Okej, åt vilket håll ska vi nu?», sa Martina.
«Jul Templets position fungerar inte precis så.», sa Daniel. «Utan det räcker faktiskt med att…», Daniel stängde ögonen och fokuserade i någon sekund. Och helt plötsligt stod de tre i en gigantisk sal, med pelare som fortsatte upp flera hundra meter mot taket. Det var ett svagt dimmat ljus som sträckte sig över hela rummet.

Ett par meter framför dem såg de en öppning av vimlet av pelare. Där på väggen, väntade tre stycken gigantiska tavlor, varav en var ifylld. Det såg ut som Doffen, med grön bakgrund. De andra två var tomma, den ena var blå, och den andre röd.
Det tog inte lång tid innan den blå blev ifylld, och ut ifrån vimlet av pelare dök Mark, Kristina och Davine upp.
«Hallå där.», sa Mark, och nickade.
«Hallo!», sa Anners. «Det gikk?»
«Galant.», sa Mark. «Ni skulle ha sett Kristina.», berättade Mark, och väldigt färgfullt förklarade hur hon knockade Dun rakt i ansiktet.
«Kult!», sa Anners och skrattade. «Viste ikke at du hade de i deg!», sa han och armbågade Kristina lätt i sidan.
«Er då?», undrade Kristina rodnande, för att snabbt byta samtals ämne.
«Det var fantastiskt!», sa Martina. Och började berätta en hjärtefylld historia om hur hon och Anners lyckades ta Fånsyden.
«Ja.», sa Anners fundersamt. «Det kan vare litt seint å oppdage, men jeg trur vi er litt annerlejdes her.»
Mark och Kristina såg på Anners lite förvirrat, som att de försökte förstå, men kom inte hela vägen fram.
«Vi verkar annorlunda här.», sa Martina.
«Ja, jo precis.», nickade Mark. «Det är som att den här världen gör oss starkare.
«Det är inte helt ifrån sanningen.», sa Davine. «För att ta det kort. Eran tro på Julen och Jul Andarna ger er den kraft ni behöver, för att åstadkomma det ni måste.»
«Precis.», sa Daniel. «Det är mycket som ska till för att kunna få den gåvan, så använd den väl.»
Daniel bugade lätt i det att han sa det, men hans ögon spärrade upp, och han började hålla sig för bröstet. Han gick ner på knä.
«Daniel!», sa Davine, och vände sig emot Daniel. Men Daniel föll lealös på marken.

Julkalender del 19

Anners, Martina och Daniel stod öga mot öga med den fruktade Mörkar Ankan, Ojad Fånsyden.
«Hva gjører vi?», viskade Anners till Martina och Daniel.
«Vi kan börja med att prata med hen.», sa Daniel lugnt. «Fånsyden. Jag vet vad Dun har gjort emot dig, men du måste kämpa emot! Det är ditt jobb att skydda andarna, men se vad du gör!»
Fånsyden stirrade på Daniel.
«Ja just det!», sa Martina osäkert. «Vi är här för att hjälpa Doffen!»
«TYSTNAD!», skrek Fånsyden. «Jag minns inte att jag låtit er dödliga att tala i min damm.»
«Unskyld?!», utbrast Anners. Han hade mer på hjärtat, men efter en iskall blick från Fånsyden, så hindrade han sig.
«Dessa ‘dödliga’ är här för att hjälpa, Fånsyden.», la Daniel snabbt till. «De är inte våra fiender.»
«Det säger du, Daniel?», sa Fånsyden hånande. «Du säger att du vet vad Dun har gjort mot mig? Du förklarar för mig vad min existens beror på? Du säger att dessa dödliga inte är våra fiender?!»
Fånsyden skakade på huvudet, och ned för trappen, mot samma plattform de tre stod på.
«Du påstår alltså att hjälpa dessa dödliga är det vi måste göra, för att hålla andarna säkra?», sa Fånsyden lätt.
«Ja, precis!», sa Daniel förvånat. «Bra, fortsätta kämpa mot Duns kontroll!»
Fånsyden skakade på huvudet. «Jag trodde mer om dig, Daniel.», sa Fånsyden lätt. «Davine fascineras av de lägre stående varelserna. Men du… Jag hade hoppats att du, i alla fall, kunde se dom för dom är, så som jag har.»
«Fascineras?», sa Daniel, och skakade på huvudet. «Vad pratar du om, Fånsyden?»
«Jag pratar om att den världen… DERAS VÄRLD… Förpestar våran.», Fånsyden hade nu fått fram till Daniel, som stod ett par steg framför Anners och Martina. «Understående varelser ska inte påverka de över dom, tvärt om… De ska buga för dom!»
Anners och Martinas ögon möttes, de ryckte på axlarna. «Bare fordi att det kan vere sånn att dere er ‘høyre’ ståenne varelser, betyr ikke automatiskt att vi skall dyrka dere, ikke sant?», sa Anners fundersamt.
Fånsyden vände huvudet sakta mot Anners, och på ett ögon blick så rörde han sig omöjligt fort emot Anners. Fånsyden tog upp handen för att spetsa Anners.
«Fånsyden!», sa Daniel skarpt, då han vände sig om och fick tag i Fånsydens hand.
«Släpp.», sa Fånsyden lätt.
«Nej.», svarade Daniel.
För Anners och Martina kändes det som att tiden stod still. Tills Fånsyden backade tillbaka.
«Daniel…», sa Fånsyden. «Detta är ett krig som kommer ta många liv. Låt inte ett av dom att bli ditt.»
«Ingenfara.», sa Daniel lugnt. «Än är det inte min tid.» Fånsyden lyfta ena ögonbrynet.
«Så er praten klar no?», viskade Anners.
«Hade vi en plan B?», undrade Martina.
«Vi har tyvärr inte mycket annat val tror jag.», sa Daniel.
«The sooner I can shut that condescending ass up, the better!», viskade Anners, kaffet från den tidigare morgonen måste fortfarande vara i funktion, då han sa det utan brytning.
«Agreed.», nickade Martina.
Martinas och Anners ögon möttes, de log, då de visste precis vad den andre tänkte.
«Daniel, på din signal.», sa Anners lugnt.
Daniel nickade. «Fånsyden.», sa Daniel, och började gå emot Fånsyden. «Som de ‘dödliga’ säger, det är dags att börja tänka på refrängen.»
Fånsyden bara skakade på huvudet.
Daniel suckade, och lyfta på handen. I det som flög Martina framåt, och tacklade Fånsyden så han flög bakåt, och Anners flög fram och tog sats i från Martina rygg, upp i luften, och drämde in i Fånsyden så snabbt han bara kunde.
«Puny god.», sa Anners och log brett.
«Men Anners….», svarade Martina uppgivet.

Julkalender del 18

Där stod de. Mark, Kristina och Davine, öga mot öga med Dun Geon. Många tankar flaxade runt i Marks huvud. Men det var en tanke som återkom oftare än många andra. Sedan dom kommit hit han känt sig starkare och mer uthållig. Han var inte säker på vad det innebar, eller hur långt det skulle ta dem. Men, likaså, efter ett tags väntan, efter Duns öppnings kommentar, så sa Mark: «Vi har kommit hit för att stoppa dig Dun.», Kristina vände sig snabbt mot Mark, och såg chockad ut.
Dom hade ingen aning om vad Dun är kapabel till, och, för del delen, vad Davine är kapabel till.
«Mark, du tror inte vi ska försöka vara lite mer… Taktiska här?», viskade hon.
Mark skakade på huvudet.
«Jasså!», skrockade Dun. «Hur hade ni tänkt åstadkomma det, hmm?»
«Det visar sig.», sa Mark. «Jag skulle rekommendera att du ger upp nu.»
Dun såg något chockad ut över Marks mod.
«Dun.», började Davine. «Jag vet vad du har gått igenom. Men att förstöra världarna är inte en lösning.»
«Lösning?», skrockade Dun. «Varför skulle jag leta efter en lösning, månntro?»
Mark stötte armbågen mot Kristina, och viskade. «När jag säger till går vi till angrepp.» Kristina vände sig emot Mark, och var påväg att öppna munnen. Men Mark satte fingret mot läpparna, och när Kristina såg blicken Mark hade, så nickade hon bara.
«Jag tror vi har kommit till ögonblicket när ni gör ert bästa.», skrockade Dun. «Tiden för förklaringar och dylikt är nu över.»
«Vi kommer stoppa dig, Dun.», sa Davine. «Världarna kommer inte falla för detta.»
Efter de orden stod de fyra och bara stirrade på varandra i ett par sekunder. Som om den som rörde på sig först var garanterad till förlust. Dun gick fram och tillbaka på avsatsen för tronen.
«Ge upp, Dun.», sa Davine skarpt.
«Ge upp?», skrattade Dun, och stannade på stället. «Du känner mig bättre än så, Davine.»
«Det gör jag, Dun.» sa Davine, och skakade på huvudet. «Det var inte länge sedan som du själv sa att din existens innebar att skydda andarna… Och nu…?»
«Skydda andarna?», skrockade Dun. «Intressanta ord, Davine. Ni tillåter ju den världen att korrumpera dom! Allt hat, girighet och ondska… Du vet lika väl som jag, om världarna förstörs kommer denna att födas på nytt… Men deras värld…»
«Förstår du inte, Dun?», sa Davine, och gick sakta emot Dun. «Båda världarna måste existera i harmoni… Utan den ena, kan inte den andra finnas.»
Mark och Kristina stod i beredskap, men Mark tvekade. Han ville se om Dun kunde hjälpas, om Dun själv kunde ge upp så var slaget vunnet, utan att något ont behövde ske.
«Davine.», sa Dun med en seriösare röst än han tidigare använt. «Vi båda vet att det inte stämmer. Denna världen kommer återfödas, och frodas mer än förr.»
«Dun…», sa Davine lätt. «Var är Dole?»
«Ge upp.», skrockade Dun.
«Nu!», sa Mark. Varpå han och Kristina tog sats, och sprang allt de hade emot Dun. Kristina knöt näven och slog allt vad hon hade Dun rakt i ansiktet. Dun blev så chockad att han inte hann återhämta sig, när Mark kom flygande på honom. Mark välte Dun, så han låg på marken, med Mark över sig.
Det tog ett par sekunder för alla involverade att hämta sig över det som precis hade skett. Davine bara stod där och stirrade. Kristina pustade högt, och såg väldigt förvånad ut.
«Där ser man.», sa Dun lätt. «Hade du räknat med detta, Davine? Klart du hade…»
Dun försvann från under mark, i en skuggliknande moln. Mark reste sig, och såg sig snabbt om. Dun kom fram på andra sidan rummet, vid trappan.
«Intressant!», skrockade Dun. «Ni har vunnit första ronden.», la han till, och bugade djupt. Innan han än en gång försvann med sitt mörka moln.
Mark suckade. «Anden?», frågade Davine och såg på Mark.
«Jag tror han är bakom tronen.»
De tre gick runt tronen, och mycket riktigt, innanför en blå bubbla flöt en liten varelse.
«Dole!», sa Davine glatt.