Jul Kalander del 5

Kristina satt och väntade på att klockan skulle slå 6 då mötet skulle hållas, där hennes nya position skulle offentlig göras. Hon borde ha ett högt humör, detta är något hon jobbat för väldigt länge. Men hennes tankar är helt upptagna av det tomma ansiktet hon hade stirrat in i ett par timmar tidigare.  Som om ödet hade en släng av ironi i sin planering, så stiger Mark in i kontoret. Mark var trött, det hade varit en väldigt lång dag för honom.
"Hej, Kristina.", sa Mark, i det att han gick in i rummet. "Huff… Lång dag har varit."
"Öh, ja…", svarade Kristina försiktigt, hennes bord är placerat så att hon inte ser folk så bra när dom kommer in, speciellt in Mark, eftersom hans kontor är vid motsatt vägg. "Ja, visst ja. Du är handledare till fler denna terminen, stämmer inte det?" Om Mark svarade, lysstrade hon inte till. Kristina reser på sig, och närmar sig försiktigt Marks plats. Mark vänder sig om, och han stirrar in i ett tomt ansikte, något som inte rör Mark så mycket. Kristina, däremot, stirrar in i Marks vanliga ansikte. Hon suckar tungt.
"Är allt okej, Kristina?", Mark ställde sig upp, och tittade med studerade ögon mot delen av ansiktet där ögonen borde vara. "Du ser lite blek ut. Nervös inför mötet, kanske?"
"Va?", började Kristina, som inte helt verkar ha lyssnat. "Öh, jo precis, så är det nog. Jag var, öh, mest lite nyfiken över vad du höll på med."
"Jag tänkte rätta klart ett par uppsatser, innan mötet.", sa Mark, och såg lite misstänksam ut.
"Okej, men dåsa." Mark vände sig om, och tittade på skärmen.
"Förresten.", började Mark, och satt sig ner vid datorn igen. "Titta på det här. Vad tror du? Jag måste ha stirrat mig blind på det här, jag vet att något här är fel, men jag vet inte exakt vad."
"Få se?", började Kristina, och Mark vände sig om. Och än en gång var hans ansikte tomt. "AAAAAH!" Kristina skrek till i skräck. Mark ställer sig tvärt upp.
"Kristina!", började han. "Vad händer?"
"Ja-jag vet inte…", sa hon förtvivlat. "Men, ditt ansikte… Det…"
"Vänta, vad säger du?", säger Mark förskräckt. "Vad är det med mitt ansikte?" Mark visste redan vad Kristina skulle säga, men han önskade med allt han hade att det inte var så. Kristina stirrar på honom, hon har fallit på golvet nu, och backar ifrån honom.
"De-…", Kristina försöker säga det, men orden kommer inte fram.
"Är det borta…?", frågade Mark lugnt.
"V-… Va?!", utbrast Kristina. "Hu-…", order kommer inte fram.
"Jag vet.", suckade Mark. "Det… Hur ska jag säga det? Det är något jag levt med länge."
"Men…", Kristina verkar få tillbaka lite fattning. "Hur…? Varför…? Va?"
"Jag vet inte.", svarade Mark fundersamt. "Jag har alltid trott att det är stress relaterat."
"Stress…?", frågade Kristina tvärt.
"Nej…", sa plötsligen en ekande röst.
I den tredje stolen, sitter en person. Om hon har suttit där hela tiden, kunde ingen av de två svara på. Men där satt hon, i vilket fall.
"Ve-", började Mark. "Ve-vem är du?"
"Jag heter Davine Vandraren.", röstens eko hade avtagit.
"D-Davine?", Kristina såg ut som om hon skulle svimma, men hon rätade till sig, och ställde sig upp. "H-hur i all världen har du kommit in hit?!", utbrast hon.
"Jag har letat efter er.", svarade Davine. "Ni är utvalda. Det är erat öde att rädda Julens Heliga Andar."
"Ä-är det här något slags skämt?", frågade Mark.
Det måste det vara!", utbrast Kristina. "Jag vet inte vem ni tror att ni är, men UT måste ni, oavsett!"
"Ödet går inte att bekämpa.", började Davine, hon satt lugnt kvar i stolen. "Ni kan bara acceptera det. Och glöm inte…"
"Vi behöver er…", rösten ekade. Och utan att varken Mark eller Kristina hade blinkat, så var Davine borta.