Julkalender del 23

«Varför?!», skrek Davine.
«Varför?», skrockade Dun. «Du vet mycket väl varför, Davine!»
«Vi var alla en del av Daniel.», sa Davine och skakade på huvudet. «Du var hans godhet… Så VARFÖR?!»
«Du var hans kunskap.», skrockade Dun och skakade på huvudet. «Så säg mig det, du?»
«Er snakket ferdi?», sa Anners och tittade på Davine.
Davine skakade på huvudet, hon vände huvudet och nickade till Anners.
«Da er det vel daks, da.», sa Anners och skakade på huvudet.
Mark och Anners störtade iväg, Mark rundade mot höger, och Anners mot vänster. De tog satts och flög in mot Dun från varsit håll. Dun tittade mot den ene till den andre, skakade på huvudet och försvann i skuggliknande rök. Mark och Anners flög nästan in i varandra, men de lyckades stanna precis.
Dun kom fram igen framför Davine.
«Några sista ord?», sa Dun med en ledsam röst. Och tog satts med armen för att spetsa Davine.
«Davine!», skrek Mark och Anners.
Duns hand stannade, Martina hade stoppat den. I Duns chock, så lyckades Kristinas näve än en gång möta Duns ansikte.
Martina släppte, och Dun flög några meter bort.
«En gång, fy på dig.», började Dun. «Två gånger, fy på mig… Eller hur går det?»
«Något sådant.», sa Kristina triumferande.
«Jag börjar bli något trött på dig, Kristina.», sa Dun argt.
Dun flög upp, och innan någon hann reagera, så hade hans arm redan spetsat Kristina. Han drog sakta ut handen, och Kristina föll ihop. Mark störtade över och höll tag i henne.
«Kristina!», ropade Mark.
«DUN!», skrek Anners. Och Anners och Martina flög emot Dun. Dun höll upp handen, och de båda stannade i luften, och bara frös till där.
«Hva i hele?!», utbrast Anners.
«Dun…», sa Davine. «Hur lågt ska du sjunka?!»
Davine höll upp handen och gestikulerade emot sig. Och Anners och Martina flög tillbaka, och landade lugnt på varsin sida av Davine.
«Hva no?», pustade Anners. «Han er for sterk.»
«En gång till.», sa Davine bestämt.
«En gång till?», sa Martina.
«Jag kan inte ge mer än ett par sekunder, se till att ta ner honom med det.», sa Davine lugnt.
«Skjønner.», sa Anners.
Martina nickade.
«Säg bara till så.», sa Mark, som lagt Kristina bakom dom. Kristinas såg på de tre, och nickade, innan hon slöt ögonen och bara låg där och pustade.
«Vad planerar ni borta i mörkret?», undrade Dun. «Inte för att det gör någon skillnad, så klart!»
«Innan Daniel föll så såg han till att ge mig vad jag behövde för att stoppa dig, Dun.», sa Davine lätt.
«Vadå för något?», sa Dun chockat.
Davine satte upp handen. «Plats.», sa Davine lugnt.
Dun ryckte till. «M-mina krafter?!», sa Dun och stirrade på sina händer.
Anners, Mark och Martina störtade emot honom. Och i enad attack, så stoppades Dun en gång för alla.

Mark gick tillbaka till Kristina.
«Hur ser det ut för henne?», undrade Martina, medan hon och Anners hade stannat en bit bort.
«Ingen aning.», sa Mark ledsamt. «Jag är inte den typen doktor.»
«Så du er en doktor?»
«Doktor i religion.», nickade Mark. «Det hjälper inte mycket nu, dock.»
«Kristina kommer klara sig.», sa Davine lugnt. «Dun’s attack var inte dödlig.»
De tre var väldigt fundersamma över det, men bestämde sig för att acceptera det. Mark lyfta Kristina, och de gick emot porten. Då de öppnande den, så såg de en blå svävande bubbla med en ande i sig.
«Ole…», sa Davine med en lättande suck.
Påvägen ut så gick Davine till Dun.
«Dun…», sa Davine. «Vad du har gjort är oförlåtlig.»
«V—var är jag?», frågade Dun lätt. «Var är Fånsyden…?»
«Fånsyden?», undrade Davine.
«Ja…», började Dun, och hostade till. «Han k-kom till mig… Berätta om en plan.», Dun spärrade upp ögonen. «Planen, Davine! Vi må-<host>-måste stoppa honom!»
«Vad pratar du om, Dun?»
«H-han vill ta andarnas krafter in i sig själv…», sa Dun. «D-det sista jag minns, var att jag försökte stoppa honom… Jag trodde jag kunde göra det själv… Men <host> det ser ut som jag misslyckats.»
«Hva sier han?», sa Anners.
«Kan vi verkligen tro på honom, efter allt han gjort?», sa Martina.
«Han talar sanning.», sa Davine lätt. «Vi måste skynda oss tillbaka till templet!»