Julkalender del 17

«Är vi där än?», sa Martina med en suck.
«Jag tror nog det.», sa Daniel fundersamt.
«Vi var påvei in i denne der andens verdensrom, ikke sant?», undrade Anners. Martina, som blivit van vid Anners norska, såg ut som ett frågetecken.
«Heh heh. Jadå, vi är nästan ankans domän.», svarade Daniel. «Det stämmer bra det.»
«Anden?», sa Martina fundersamt. «Visst ja…», la hon nästan lite uppgivet. «And är ju anka på norska.», sa hon skakade på huvudet.
«Helt rikti.», nickade Anners.
«Ja, det kan bli lite komplicerat ibland, när man pratar två olika språk.», sa Daniel fundersamt. «Nu är ju norska och svenska något lika, jämfört med andra språk.»
«Jo, det stämmer nog det.», sa Martina och nickade. «Men hur kommer det sig att ni verkar förstå utan problem?»
«Ja, jeg har lurt på det selv.», sa Anners fundersamt. «Det virker jo ikke som at dere har noe problemer med språk i det heletatt, du snakket jo med Angelina uten problemer også.»
«Jag tror vår definition av språk är lite annorlunda mot er.», sa Daniel, och tänkte sig om. «Ni förstår… Vi använder egentligen inte ord som jordliga språk.»
Martina och Anners stannade och tittade på varandra, men sedan fortsatte. «Hva mener du?», undrade Anners.
«Jag kan förstå att det verkar som att vi pratar precis som ni.», sa Daniel fundersamt. «Jag menar, visst pratar jag svenska, Martina?»
Martina såg förvirrad ut, men nickade.
«Och visst pratar jag norska, Anners?»
Anners tittade förvirrat på Martina, men nickade han med.
«Jag tror det bästa sättet att lätt förklara det är att det funkar lite som telepati.», sa Daniel fundersamt. «Det stämmer inte riktigt, eftersom vi inte har telepatiska krafter. Men det fungerar på ett liknande sätt.»
Anners och Martina såg inte helt ut att förstå, men släppte ämnet.

De gick inte länge efter det, utan bara någon timme senare kom de fram till något som bara kunde förklaras som en oas.
«Vi är framme.», Daniel stannade, och såg sig om.
«Ikke si noe…», sa Anners och satt up handen. «And damm… Jeg mener, Ank dammen.»
«Stämmer bra det.», sa Daniel och nickade.
«Den heter alltså Ank dammen?», sa Martina, och verkade inte helt tro det.
«Mycket riktigt.», nickade Daniel.
Martina skakade på huvudet. «I vilket fall, verkar det som att anden är i berget där någonstans.», sa Martina, och pekade på ett berg på andra sidan dammen.
De gick runt dammen, och såg att det fanns en trappa upp för berget.
Anners, orädd som vanligt, tog starka steg emot trappan.
«Var aktsam, Anners.», sa Daniel hastigt. «Fånsyden är inte att leka med.»
Anners lät sig inte stoppas, han tog ett steg på trappan, och stängde ögon. Inget hände.
«Se, ikke noe problemet.», sa Anners, och började gå upp för trappan. Martina och Daniel följde försiktigt efter.
«Underligt.», sa Daniel fundersamt. «Både Dun och Fånsyden är smarta djur. Jag kan inte tänka mig att de inte skulle ha fällor förberett.»
«Om inte det är så att de är säkra på att de kommer vinna.», sa Martina med skarp blick uppåt.
«Ja, så är det nog.», la Daniel till. «Dom är också väldigt stolta djur, nu när du säger det.»

De nådde toppen, som var täckt av blå is. En rund platform väntade dom på toppen. Och ännu en trappa upp, till en tron. Bredvid tronen stod en figur. Iklädd lång blå, svart rock, med röda kanter.
Figuren vände sig om, och uppenbarade ett par rödglödande ögon under en huva. «Om ni vet vad som är bra för er.», sa en kall och ondskefull röst. «Fly.»