Julkalender del 11

Ned kom Kristina och Mark, följ av Davine.
Mark såg sig om. "Eh.. Hej, Jag heter Mark.", sa han och nickade mot de tre de mötte där.
"Anners…", sa Anners,
"M-Martina."
"Ehm, Kristina."
Mark och Kristina tittade på Daniel.
"Daniel Fältman.", svarade Daniel med en nick.
"Davine Vandraren.", nickade Davine.
"Så det er du som skall forklare hva som skjer.", fastställde Anners.
"Det stämmer.", nickade Davine. "Ni förstår…", började Davine, och satte sig till rätta på en av stenarna. "Detta är en historia som börjar för en tid sedan." De fyra satt sig ned, och suckade förstående, de insåg att detta kommer bli en lång historia.
"För många är sedan skapades vi alla för att försvara detta lands tre Jul Andar. Daniel Fältman", hon gestikulerade mot Daniel. "landet beskyddare. Davine, kunskapens beskyddare. Varbjörnen Wallissa, djurens beskyddare", hon gestikulerade mot skogen som började några hundra meter bort, och en gestalt dök upp bland träden, som var påväg mot dom, i hög fart. "Men också Ojad Fynsyden, även kallad Bad Ankan, andarnas direkta beskyddare.", Davine sa allt detta i ett andetag.
"Vi vet faktiskt inte varför Dun gjort det han gjort.", la Daniel till.
"För att hoppa fram lite.", sa Davine och harklade sig. "Dun vill ha hämnd. Varför vet vi faktiskt inte helt.", sa Davine och skakade på huvudet. "I vilket fall, så fann han Bad Ankan, och korrumperade honom. Nu kallar vi honom Mördar Ankan."
"Är dom seriösa…?", viskade Martina till Anners.
"Ser sånn ut."
"Mördar Ankan?", utbrast Kristina.
"Ja, Mördar Ankan.", fortsatte Davine. "Med Mördar Ankans hjälp så lyckades Dun att kidnappa de tre Jul Andarna, Ole, Dole och Doffen."
"Du kødder?", utbrast Anners. "Ole, Dole og Doffen?!"
"Vet du vilka det är?", frågade Mark.
"Ja det er jo…", Anners tänkte någon sekund. "Hva hette di på svensk, Martina?"
"Knatte, Fnatte och Tjatte, menar du?", funderade Martina.
"Ja, nettopp!"
"Vänta va?", Kristina såg fundersam ut. "Så, de tre heliga.. Andarna, var det va? Har alltså samma namn som Kalle Ankas nevöer på norska?"
Davine tänkte en sekund. "Ja.", hon tittade sig runt. "Deras fulla namn är Ole Sabin, Dole Stelin och Doffen Sander."
"Silly names aside", började Anners. "de er alltså di som vi skall redde?"
"Precis.", svarade Davine. Davine tittade upp mot skogen hon hade gestikulerat emot tidigare. "Här kommer Wallissa."
En gigantisk björn kom springande emot dom. Våra fyra hjältar hoppade till, och backade undan, men stoppade då Daniel och Davine bara stod där, lugnt. När björnen var nära nog, förvandlades hon till en mänsklig form. Man kunde se hur hon kunde bli en björn, då hon var kanske inte särskilt lång, men väldigt stor ändå, muskulös.
"Wallissa.", började Davine. "Vi förklarade precis för våra gäster om det som skett."
"Ni tog hit dom i alla fall, då?", svarade Wallissa och skakade på huvudet. "Jag sa ju att jag skulle prata med Dun! Jag har känt honom sen vi var små, han lyssnar på mig!"
"Vi kunde inte vänta på att det skulle misslyckas.", började Davine, men la snabbt till: "Jag är ledsen Wallissa."
Wallissa gick med starka steg emot Davine, men Daniel gick emellan. "Wallissa, Davine.", han tittade från den ena till den andre. "Vi behöver deras hjälp. Jag föredrar också ett fredligt slut på detta, om så möjligt. Men vi måste inse att Dun redan har förklarat krig, och vi måste svara där efter.
De fyra bara stod där och stirrade på dessa odödliga varelser medan de diskuterade, och fann det nästan lite fånigt.