Julkalender del 14

Mark, Kristina och Davine, gick emot norr, över den steniga jord gången, som var det ända som gjorde så de slapp gå på snön. Men de tänkte att med tanke på att det inte alls är lika kallt som det borde vara i luften, så är kanske inte snön kall heller.
«Hur långt tror du att det är»?, undrade Kristina.
«Ingen aning, faktiskt.», svarade Mark. «Men känslan verkar bli starkare, svårt att säga, vi har inte gått så långt, kan vara att jag får bättre grepp på vad det är jag letar efter.»
«Det skulle kunna vara en kombination.», sa Davine fundersamt. «Jag känner till ett par av Dun’s gömmor i den här väderriktningen. Men, jag har svårt att tro att han gömmer anden i en gömma som jag redan känner till. Dun är för smart för det.»
«Jo, det verkar inte helt klokt.», instämde Mark.
«Man vet aldrig, i alla hans briljanta planer, kanske han helt enkelt fick lite hjärnsläpp om just det?», la Kristina till.
«Inte omöjligt.», nickade Davine. «Men, jag skulle inte råda att vi… Lägger alla ägg i korgen på det.» Davine verkade anstränga sig lite för att använda ordspråk, och talesätt, som används nu för tiden.
«Precis!», sa Mark nickande.

De gick tills de nådde fram till skogen, det började mörkna till, det verkade som att skymning var till sitt slut, lång som den var.
«Dags att ta plats då.», sa Mark, och såg sig om.
«Ja.. Han Dun var ju mörkrets herre.», sa Kristina med någon nivå av ironi i rösten.
«Precis.», sa Davine, och drog handen över marken. Marken började lysa, det var ett behagligt sken. «Jag inser att det kan vara svårt för att sova med ljus, men vi har inte mycket annat val. Speciellt inte när vi är så nära Duns skog.»
«Det går nog.», sa Mark och la sig på backen. Davine hade gestikulerat åt dom att lägga sig i snön. Snön var mjuk och lagom kall. Den smälte inte av deras kroppsvärme, heller. Snön var nog inte lika härlig som en varm säng, men den var inte helt illa kom de fram till.

Förvånande nog, så lyckades de båda efter inte allt för länge sväva iväg till drömmarnas land.
Mark drömde ofta, men denna drömmen var inte likt något han drömt tidigare. Han gick i en mörk skog. Han hörde ett gällt skratt bakom sig, så han vände sig snabbt om, men då var skrattet bakom honom igen, så han vände sig fram och tillbaka, för att försöka se var det kom ifrån.
«Vem där?!», ropade Mark.
«Det vet du nog», skrockade en röst. «Ni är påväg in i min skog. Varför då? Hehheh! Utan att introducera er. Mycket oartigt, mmh!»
Mark var inte säker på vad han skulle säga, han misstänkte att det var Dun. «Mark von Majster.», sa Mark försiktigt. «Trevligt att råkas.» Han tittade sig misstänksamt runt. En gestalt klev ur skuggorna. I lång rock.
Gestalten gick emot honom med snabba och lätta steg, och bugade djupt. «Dun Geon!», sa Dun glatt. «Se? Det var inte så farligt!», skrockade Dun.
«Nejdå», sa Mark försiktigt.
Dun skrattade till med sitt gälla skratt. «Nå, låt höra…», sa Dun och bugade ännu en gång. «De som kommer till mig vill oftast ha något. Jag är redo att stå till tjänst… Mot ett pris, så klart!»
«Stå till tjänst?»
«Ooja, ni är ju nya i landet!», skrockade Dun. «Ni är väl här av en anledning, är ni inte det?»
«Vakna, Mark!», Mark hörde Kristinas röst eka. Han tittade sig runt. «Ja-jag måste nog gå, tror jag bestämt.».
Mark vaknade up, med både Davine och Kristina böjda över honom.
«Är du okej?», frågade Davine. «Var det Dun?»
«Ja…», svarade Mark. «Han verkade vilja veta varför vi var här.», sa Mark och torkade kallsvett från pannan.