Julkalender del 13

"Vad känner du, Martina?", frågade Davine.
"Jag vet inte.", sa Martina osäkert, medan hon fortfarande pekade. "Men… Jag vet inte… Närmaste jag kan tänka mig är… Nostalgi… Knäppt, jag vet."
"Jeg trur jeg veit hav du mener.", Anners hade också känt något från öster som han inte kunde sätta fingret på. "Nostalgi… Noe som har hvert… Dåtidens ande?"
"Mycket troligt.", nickade Davine. Davine kastade ett öga mot Mark, som verkade titta i helt annan riktning. "Mark?"
"Längtan.", svarade Mark, och skakade på huvudet. "Jag kan inte förklara det, men jag känner… Längtan, däråt."
"Ehm… Framtidens ande, då?", Kristina ryckte på axlarna.
"Mycket riktigt, Kristina.", nickade Daniel. "Dun är smart. Vi borde dela upp oss och rädda båda på en gång."
"Dela upp oss?", frågade Martina, och skakade på huvudet.
"Ja, vi har nokk sett nokk mange filmer for å vite att det ikke er en go idé.", nickade Anners.
"I vanliga fall skulle understryka den goda observationen, men just denna gången tror jag inte vi har mycket val.", sa Davine. "Om vi väljer den ena, finns det stor risk att Dun lyckas komma på hur vi finner dem, och kommer fram till ett sätt att skymma de andra två ifrån oss."
"Ja, Anners.", började Mark. "Jag förstår er poäng, men jag tror faktiskt att vi har vägskäl här."
"Det virket jo att makes sense.", sa Anners, men lät inte helt övertygad.
"Men vad gör vi om Dun, eller.. Eh.. Mördar Ankan är där?", undrade Martina. "Kan ni göra något?", hon tittade mot Davine och Daniel.
"Jag är ledsen, Martina.", sa Davine och skakade på huvudet. "Vi må ha kraft i oss. Men vi kan inte göra något emot Dun."
"Ikke de?", Anners verkade nästan lite snopen. "Meneh, du virket jo ha riktigt goe krafter tidligere, kan du ikke mer av de?"
"Det var inte jag.", sa Daniel lugnt. "Jag bad skogen om hjälp, och den accepterade."
De fyra stod där ett par sekunder, och verkade lite osäkra.
"Jag skall inte tala osanning.", sa Davine. "Detta kommer inte bli lätt. Det kommer att vara farligt. Men, vi är med er hela vägen. På grund av att andarna saknas, så må vi vara försvagade, men även vi kommer göra allt vi kan för att skydda er, och se till så ni kan rädda andarna."
Davine har alltid varit duktig med ord. Och med det så verkade de fyra mer motiverade.
"Hvor vanskelig kan de vare egentli?", skrattade Anners.
Davine var på väg att svara, men Daniel hindrade henne. De log, och vände sig tillbaka mot de fyra.
"Mark, Kristina, jag följer med er.", sa Davine och nickade mot Mark och Kristina. "Och Daniel…"
"Jag följer med er två, Anners och Martina.", sa Daniel och nickade.
"Er du ikke litt for gammel for dette, Daniel…?", frågade Anners, medan han studerade Daniel.
"Du behöver då inte oroa dig för mig, Anners.", skrockade Daniel.
De hade stått där ett tag nu, och skymning var på ingång.
"Det började bli mörkt nu, dock.", sa Mark, och tittade upp mot skyn. "Så dag och natt, funkar lika här?"
"Inte riktigt.", sa Davine. "Natten är inte lika lång, skymning var något längre..
"Okej.", nickade Mark förstående.
"Kan vi verkligen vänta tills imorgon då?", undrade Kristina. "Vi har ju inte direkt all tid i världen."
"Mycket riktigt.", sa Daniel. "Vi borde börja röra på oss direkt, och stanna när det blir mörkt."
"Hvorfor ikke bare fortsette når det er morker åsså da?", undrade Anners. "Da har vi jo the element of surprise, og slik."
"För att Dun Geon mästaren är mörkrets herre.", svarade Davine.
Gruppen delade på sig, och Martina, Anners och Daniel gick emot öster, medan Mark, Kristina och Davine gick emot norr.