Julkalander del 8

"Når du sier at vi har noe å snakke om.", sa Anners fundersamt. "Hva exakt mener du da?"
"Jag menar", började Daniel, och tog djupt andetag. "Att det är saker ni behöver förstå innan ni kan anta detta viktiga uppdrag."
"Som vadå?", undrade Martina. "Som vad exakt det är vi ska göra? Vad i hela världen det är som pågår? Varför vi kan inte kan se ett jävla träd?!", hennes röst blev mer och mer upprörd.
"Det, Martina, är bara början.", svarade Daniel. "Det ni skall göra, är att rädda de tre Jul Andarna. Det som pågår, är att en viss man ifrån vår värld har kidnappat dom.", Daniel tog ännu ett djupt andetag. "Och det som gör att träd försvinner…"
Daniel pausade, och gick till andra sidan bron, och stirrade ut mot ån.
"De tre andarna råder över nutiden, dåtiden och framtiden.", började Daniel men stoppade sig själv, och såg sig om. "Vi kan inte stanna här, vi måste fara mot Jul Världen."
"Jul Världen?", sa Martina sarkastiskt. "Du skojar?"
"Jag skulle aldrig skämta om något så viktigt, Martina.", svarade Daniel skarpt.
"Nei nei, han kødder da slette slik ikke!", de tre tittade på honom, Daniel nickade.
"No.", sa Angelina som såg mer förskräckt ut, än något annat vid det här laget. "He's either a really good actor, he truly believes in what he says."
"Så, eh, vi ska till den här så kallade 'Jul Världen', då?", sa Martina försiktigt.
"Ser sånn ut.", nickade Anners. "Er dere redo?"
"Yes."
"Ja."
"Okei, dåså!", sa Anners. "Ehm… Hvordan tar vi oss dit?", han vände sig mot Daniel.
"Jag kan bara ta dig Anners, och dig Martina, till Jul Världen.", sa Daniel. "Ni har en koppling till världen, och känner därför effekten av dess splittrande."
"Er det derfor trærna forsvint?", frågade Anners.
"Mycket riktigt.", sa Daniel. "Så fort ni är samlade så kommer Davine kunna förklara det bättre."
"Davine?", frågade Martina.
"Så som jag är Landets ande, så Davine Kunskapens ande.", sa Daniel lugnt. "Men nu har vi inte tid att vara kvar här."
Daniel klev upp på murväggen, och tittade mot dem. "Följ mig nu.". Det var först då som de tre insåg hur gammal och splittrad Daniel faktiskt såg ut. De hade inte kunnat tro att han hade kunnat kliva upp på den så lätt.
Anners tog satts för att följa efter, och flinade till. Han hoppade upp, och sträckte ner handen till Martina. "Stoler du på mei?"
"Va?--Är du seriös…?", sa Martina uppgivet. "Allt detta sker, och du får för dig att qouta Aladdin?… PÅ NORSKA?!"
Angelina skrattade till. "Well now!", sa hon skattande. "Don't let the man wait!"
Martina suckade och tog Anners i handen, och de båda stod nu på muren med Daniel. Folk runt omkring tittade skumt på dom, fast i vanlig svensk anda var det ingen som gjorde mer än att fnysa och stirra.
"Så…", började Martina. "Du hade en plan med det här, va, Daniel?"
"Jadå.", svarade Daniel lugnt. "Hoppa."
"Øh, hva sa?", sa ett frågetecken, som vi vanligen kallar Anners. "Du trur ikke vi tenker å hoppe ned i vannet, håper jeg?"
"Nej.", svarade Daniel med sin vanliga lugna ton. "Inte i vattnet."
Daniel pekade ned mot vattnet, och det var något… Udda som skedde vid vatten ytan. En virvel, nästan osynlig för ögat. Om inte för de starka lila, gröna och gula färgerna, färger du vanligen inte ser i å som denna, hade den varit helt osynlig.
"Det är den ni skall hoppa ned i."
"Nei.", sa Anners snabbt. "Det skjer ikke."
I det att Anners sa det, så hade en vind pust knuffat till Angelina. Eller ja, det är så Angelina berättar det i vilket fall. En vind pust som knuffade Angelina som i sin tur knuffade till Martina och Anners. De båda föll rakt ned i virveln. Daniel tittade på Angelina, nickade, och hoppade rakt efter.