Julkalender del 17

«Är vi där än?», sa Martina med en suck.
«Jag tror nog det.», sa Daniel fundersamt.
«Vi var påvei in i denne der andens verdensrom, ikke sant?», undrade Anners. Martina, som blivit van vid Anners norska, såg ut som ett frågetecken.
«Heh heh. Jadå, vi är nästan ankans domän.», svarade Daniel. «Det stämmer bra det.»
«Anden?», sa Martina fundersamt. «Visst ja…», la hon nästan lite uppgivet. «And är ju anka på norska.», sa hon skakade på huvudet.
«Helt rikti.», nickade Anners.
«Ja, det kan bli lite komplicerat ibland, när man pratar två olika språk.», sa Daniel fundersamt. «Nu är ju norska och svenska något lika, jämfört med andra språk.»
«Jo, det stämmer nog det.», sa Martina och nickade. «Men hur kommer det sig att ni verkar förstå utan problem?»
«Ja, jeg har lurt på det selv.», sa Anners fundersamt. «Det virker jo ikke som at dere har noe problemer med språk i det heletatt, du snakket jo med Angelina uten problemer også.»
«Jag tror vår definition av språk är lite annorlunda mot er.», sa Daniel, och tänkte sig om. «Ni förstår… Vi använder egentligen inte ord som jordliga språk.»
Martina och Anners stannade och tittade på varandra, men sedan fortsatte. «Hva mener du?», undrade Anners.
«Jag kan förstå att det verkar som att vi pratar precis som ni.», sa Daniel fundersamt. «Jag menar, visst pratar jag svenska, Martina?»
Martina såg förvirrad ut, men nickade.
«Och visst pratar jag norska, Anners?»
Anners tittade förvirrat på Martina, men nickade han med.
«Jag tror det bästa sättet att lätt förklara det är att det funkar lite som telepati.», sa Daniel fundersamt. «Det stämmer inte riktigt, eftersom vi inte har telepatiska krafter. Men det fungerar på ett liknande sätt.»
Anners och Martina såg inte helt ut att förstå, men släppte ämnet.

De gick inte länge efter det, utan bara någon timme senare kom de fram till något som bara kunde förklaras som en oas.
«Vi är framme.», Daniel stannade, och såg sig om.
«Ikke si noe…», sa Anners och satt up handen. «And damm… Jeg mener, Ank dammen.»
«Stämmer bra det.», sa Daniel och nickade.
«Den heter alltså Ank dammen?», sa Martina, och verkade inte helt tro det.
«Mycket riktigt.», nickade Daniel.
Martina skakade på huvudet. «I vilket fall, verkar det som att anden är i berget där någonstans.», sa Martina, och pekade på ett berg på andra sidan dammen.
De gick runt dammen, och såg att det fanns en trappa upp för berget.
Anners, orädd som vanligt, tog starka steg emot trappan.
«Var aktsam, Anners.», sa Daniel hastigt. «Fånsyden är inte att leka med.»
Anners lät sig inte stoppas, han tog ett steg på trappan, och stängde ögon. Inget hände.
«Se, ikke noe problemet.», sa Anners, och började gå upp för trappan. Martina och Daniel följde försiktigt efter.
«Underligt.», sa Daniel fundersamt. «Både Dun och Fånsyden är smarta djur. Jag kan inte tänka mig att de inte skulle ha fällor förberett.»
«Om inte det är så att de är säkra på att de kommer vinna.», sa Martina med skarp blick uppåt.
«Ja, så är det nog.», la Daniel till. «Dom är också väldigt stolta djur, nu när du säger det.»

De nådde toppen, som var täckt av blå is. En rund platform väntade dom på toppen. Och ännu en trappa upp, till en tron. Bredvid tronen stod en figur. Iklädd lång blå, svart rock, med röda kanter.
Figuren vände sig om, och uppenbarade ett par rödglödande ögon under en huva. «Om ni vet vad som är bra för er.», sa en kall och ondskefull röst. «Fly.»

Julkalender del 16

«Här är det.», sa Mark, efter de tre hade vandrat igenom skogen i ett par timmar. «Ner i det hålet.», Mark pekade på ett hål som gick snett nedåt.
När de kom nära nog att se hålet i sin helhet, så de att hålet var inte särskilt brant, och det fanns till och med trappsteg.
«Jag var rädd för det.», sa Davine med tung röst.
«Vad menar du?», undrade Krstina.
«Duns gömma.», sa Davine och skakade på huvudet.
Mark såg sig först om, något osäker. Men sen tog han ett steg ned i tunneln. De andra följde efter.
«Hur långt ner tror du att den går, Davine?», undrade Kristina.
«Jag vet faktiskt inte.», sa Davine, vilket fick ett shockat uttryck från både Kristina och Mark. «Jag har personligen aldrig varit här, och Dun var inte direkt öppen om dess innehåll.», la Davine till, och skakade på huvudet.

Tunneln strecket sig ett par hundra meter under jorden i en svängig konstruktion.
«Undrade hur mycket längre detta kommer ta.», suckade Mark. «Känner att det var ett tag sedan man tränade ordentligt.»
I det att Mark sa det, så märkte han dock att han känner sig något starkare här, än vad han gjort på jorden.
«Ja, det vill jag nog påstå.», la Kristina till, hon såg ut att klara sig bättre, men även började bli trött. «Det här är nog på lite högre nivå, än promenad varje dag.»
«Visst ja!», utbrast Mark. «Hur gick det med hunden… Vad hette han… Snurren?»
«Mmm, jag sms:ade Ulla, hon kunde ta hand om honom.», sa Kristina med nerstämd blick. «Snurren litar ju inte på alla, som du såg när jag tog honom till kontoret. Men Ulla, hon litar han minsann på.»
«Ja.», svarade Mark. «Han verkade ju inte som den mest lugna hund.»
«Nej, han kan bli lite stirrig bland folk.», instämde Kristina. «Och han kan vara lite väl på med andras katter, ibland. Men som oftast så är den snällaste lilla hunden i världen.», sa Kristina och lös till i ansiktet.
Davine hade funderat på att avbryta och be dem att ta detta seriöst, men hon såg hur mycket konversationen lugnade ner dem, och lät det gå.
«Hade inte ni hund?», undrade Kristina.
«Vi hade en katt.», svarade Mark.
«Hade?»
«Ja, han blev sjuk.», sa Mark.
«Stackarn.», sa Kristina.
«Mm.», sa Mark. «Vi blev tvungna att avlida honom.»
«Hur gick det för Lena?», undrade Kristina.
«Ja, hon älskade den katten.», sa Mark och nickade. «Felix, hette han.»
Mark sa inget mer efter det, och Kristina förstod att det var bäst att bara fortsätta gå.

Efter ett långt tag, så skymtades ett ljus i slutet på tunneln, fyrtio meter fram.
«Det ser ut som att det börjar dra ihop sig.», sa Mark förväntans fullt.
«Jag undrar vad som väntar oss där framme.», sa Kristina. «Jag menar, är det Dun? Har han någon, eller några, med sig?»
«Då han valt att dela upp andarna har jag svårt att tro att Fånsyden skulle vara med honom här.», sa Davine.
De klev in i en stor sal. Minst fem meter till tak. Två lång bord som stod parallellt framför dem, minst tio meter långa. I änden var det ett par trappsteg upp, som gick till en avsatts med en tron. Där satt Dun.
«Nämen, välkomna!», skrockade han glatt.

Julkalender del 15

«Det føles som vi att vi har gått i timer.», sa Anners uppgivet.
«Det har nog tagit ett tag, och det börjar skymna allt mer.», sa Daniel lugnt.
«Jag vill tro att det är dags för en pause nu.», sa Martina instämmande.
«Jo, vi kan inte röra oss under natten i vilket fall.», sa Daniel tog ett löv ur ett av de få träd som fanns på den annars relativt nakna vinterlandskapet. Daniel sa lövet på snön, och snön började lätt lysa.
«Kult!», sa Anners medan han satte sig ned. «Hvordan gjører du det?»
«Magi…», sa Daniel lätt, och flinade brett. «Egentligen så pratar jag med landet, och ber den om hjälp.»
«Pratar med landet?», sa Martina och höll handen över snön, som varken var kall eller varm. Lagom tempererad, som vi säger på svenska.
«Ja.», svarade Daniel. «Det är lite svårt att förklara, men man kan se det som att jag känner vad landet vill, och landet känner vad jag vill.»
«Føler den oss også?», undrade Anners.
«Mycket riktigt.», nickade Daniel. «Och som att ni känner andarna, borde ni faktiskt kunna lärare er att känna landet.»
Martina lös upp, och började stirra in i snön.
«Martina, känner du?», undrade Daniel.
«Jag vet inte…», svarade Martina. Mycket riktigt så kände Martina något, men det var svårt att urskilja exakt vad.
Daniel log brett. «Se till att få lite sömn medan det är mörkt, ljuset kommer tidigt, och vi har mycket framför oss.»
Martina och Anners la sig ned. Och sjönk iväg till sömns. De hade inte trott att sova äns var en möjlighet, med tanke på vad som hänt, och fortfarande händer.

«Människa…», sa en bitande röst. Den dånade så kraftigt att Martina trodde hon skulle krossas av bara ljudet.
«V-vem där?», frågade Martina, och såg sig om. Hon såg varken Daniel eller Anners.
«Ni närmar er…», dånade rösten. «Varför?»
Martina reste sig upp. «Vem där?!», ropade Martina, och såg sig om.
«Varför?», fortsatte rösten.
«Varför?», sa Martina för sig själv, och fortsatte att se sig aktsamt om. «Varför vadå?», sa hon tillslut.
«Vem är ni som närmar er mitt land?», dånade rösten.
«Martina!», ropade Martina osäkert.
«Martina…», dånade rösten något lägre än tidigare. «Varför närmar ni er mitt land?»
Martina såg sig om, hon visste inte helt vad hon skulle säga. «Vad menar du?», sa hon.
«MARTINA!», dånade rösten högre än tidigare.

«Martina!», sa Anners och skakade Martina så hon vaknade.
Solen var precis påväg upp. Martina reste sig upp. «Vad i hela…?», började hon, fast bet av andra halvan av orden. «Vem var det?»
«Vad hände?», undrade Daniel.
«En röst, frågade vem jag var, och varför vi närmade oss hans… Land.», sa Martina och skakade på huvudet.
«Fånsyden.», nickade Daniel. «Jag var rädd för att han hade sett oss på ingång.»
«Er du ok, Martina?», undrade Anners.
«Ja då.», nickade Martina. «Lite darrig kanske…», la hon snabbt till och höll upp handen som faktiskt darrade en del.

Julkalender del 14

Mark, Kristina och Davine, gick emot norr, över den steniga jord gången, som var det ända som gjorde så de slapp gå på snön. Men de tänkte att med tanke på att det inte alls är lika kallt som det borde vara i luften, så är kanske inte snön kall heller.
«Hur långt tror du att det är»?, undrade Kristina.
«Ingen aning, faktiskt.», svarade Mark. «Men känslan verkar bli starkare, svårt att säga, vi har inte gått så långt, kan vara att jag får bättre grepp på vad det är jag letar efter.»
«Det skulle kunna vara en kombination.», sa Davine fundersamt. «Jag känner till ett par av Dun’s gömmor i den här väderriktningen. Men, jag har svårt att tro att han gömmer anden i en gömma som jag redan känner till. Dun är för smart för det.»
«Jo, det verkar inte helt klokt.», instämde Mark.
«Man vet aldrig, i alla hans briljanta planer, kanske han helt enkelt fick lite hjärnsläpp om just det?», la Kristina till.
«Inte omöjligt.», nickade Davine. «Men, jag skulle inte råda att vi… Lägger alla ägg i korgen på det.» Davine verkade anstränga sig lite för att använda ordspråk, och talesätt, som används nu för tiden.
«Precis!», sa Mark nickande.

De gick tills de nådde fram till skogen, det började mörkna till, det verkade som att skymning var till sitt slut, lång som den var.
«Dags att ta plats då.», sa Mark, och såg sig om.
«Ja.. Han Dun var ju mörkrets herre.», sa Kristina med någon nivå av ironi i rösten.
«Precis.», sa Davine, och drog handen över marken. Marken började lysa, det var ett behagligt sken. «Jag inser att det kan vara svårt för att sova med ljus, men vi har inte mycket annat val. Speciellt inte när vi är så nära Duns skog.»
«Det går nog.», sa Mark och la sig på backen. Davine hade gestikulerat åt dom att lägga sig i snön. Snön var mjuk och lagom kall. Den smälte inte av deras kroppsvärme, heller. Snön var nog inte lika härlig som en varm säng, men den var inte helt illa kom de fram till.

Förvånande nog, så lyckades de båda efter inte allt för länge sväva iväg till drömmarnas land.
Mark drömde ofta, men denna drömmen var inte likt något han drömt tidigare. Han gick i en mörk skog. Han hörde ett gällt skratt bakom sig, så han vände sig snabbt om, men då var skrattet bakom honom igen, så han vände sig fram och tillbaka, för att försöka se var det kom ifrån.
«Vem där?!», ropade Mark.
«Det vet du nog», skrockade en röst. «Ni är påväg in i min skog. Varför då? Hehheh! Utan att introducera er. Mycket oartigt, mmh!»
Mark var inte säker på vad han skulle säga, han misstänkte att det var Dun. «Mark von Majster.», sa Mark försiktigt. «Trevligt att råkas.» Han tittade sig misstänksamt runt. En gestalt klev ur skuggorna. I lång rock.
Gestalten gick emot honom med snabba och lätta steg, och bugade djupt. «Dun Geon!», sa Dun glatt. «Se? Det var inte så farligt!», skrockade Dun.
«Nejdå», sa Mark försiktigt.
Dun skrattade till med sitt gälla skratt. «Nå, låt höra…», sa Dun och bugade ännu en gång. «De som kommer till mig vill oftast ha något. Jag är redo att stå till tjänst… Mot ett pris, så klart!»
«Stå till tjänst?»
«Ooja, ni är ju nya i landet!», skrockade Dun. «Ni är väl här av en anledning, är ni inte det?»
«Vakna, Mark!», Mark hörde Kristinas röst eka. Han tittade sig runt. «Ja-jag måste nog gå, tror jag bestämt.».
Mark vaknade up, med både Davine och Kristina böjda över honom.
«Är du okej?», frågade Davine. «Var det Dun?»
«Ja…», svarade Mark. «Han verkade vilja veta varför vi var här.», sa Mark och torkade kallsvett från pannan.

Julkalender del 13

"Vad känner du, Martina?", frågade Davine.
"Jag vet inte.", sa Martina osäkert, medan hon fortfarande pekade. "Men… Jag vet inte… Närmaste jag kan tänka mig är… Nostalgi… Knäppt, jag vet."
"Jeg trur jeg veit hav du mener.", Anners hade också känt något från öster som han inte kunde sätta fingret på. "Nostalgi… Noe som har hvert… Dåtidens ande?"
"Mycket troligt.", nickade Davine. Davine kastade ett öga mot Mark, som verkade titta i helt annan riktning. "Mark?"
"Längtan.", svarade Mark, och skakade på huvudet. "Jag kan inte förklara det, men jag känner… Längtan, däråt."
"Ehm… Framtidens ande, då?", Kristina ryckte på axlarna.
"Mycket riktigt, Kristina.", nickade Daniel. "Dun är smart. Vi borde dela upp oss och rädda båda på en gång."
"Dela upp oss?", frågade Martina, och skakade på huvudet.
"Ja, vi har nokk sett nokk mange filmer for å vite att det ikke er en go idé.", nickade Anners.
"I vanliga fall skulle understryka den goda observationen, men just denna gången tror jag inte vi har mycket val.", sa Davine. "Om vi väljer den ena, finns det stor risk att Dun lyckas komma på hur vi finner dem, och kommer fram till ett sätt att skymma de andra två ifrån oss."
"Ja, Anners.", började Mark. "Jag förstår er poäng, men jag tror faktiskt att vi har vägskäl här."
"Det virket jo att makes sense.", sa Anners, men lät inte helt övertygad.
"Men vad gör vi om Dun, eller.. Eh.. Mördar Ankan är där?", undrade Martina. "Kan ni göra något?", hon tittade mot Davine och Daniel.
"Jag är ledsen, Martina.", sa Davine och skakade på huvudet. "Vi må ha kraft i oss. Men vi kan inte göra något emot Dun."
"Ikke de?", Anners verkade nästan lite snopen. "Meneh, du virket jo ha riktigt goe krafter tidligere, kan du ikke mer av de?"
"Det var inte jag.", sa Daniel lugnt. "Jag bad skogen om hjälp, och den accepterade."
De fyra stod där ett par sekunder, och verkade lite osäkra.
"Jag skall inte tala osanning.", sa Davine. "Detta kommer inte bli lätt. Det kommer att vara farligt. Men, vi är med er hela vägen. På grund av att andarna saknas, så må vi vara försvagade, men även vi kommer göra allt vi kan för att skydda er, och se till så ni kan rädda andarna."
Davine har alltid varit duktig med ord. Och med det så verkade de fyra mer motiverade.
"Hvor vanskelig kan de vare egentli?", skrattade Anners.
Davine var på väg att svara, men Daniel hindrade henne. De log, och vände sig tillbaka mot de fyra.
"Mark, Kristina, jag följer med er.", sa Davine och nickade mot Mark och Kristina. "Och Daniel…"
"Jag följer med er två, Anners och Martina.", sa Daniel och nickade.
"Er du ikke litt for gammel for dette, Daniel…?", frågade Anners, medan han studerade Daniel.
"Du behöver då inte oroa dig för mig, Anners.", skrockade Daniel.
De hade stått där ett tag nu, och skymning var på ingång.
"Det började bli mörkt nu, dock.", sa Mark, och tittade upp mot skyn. "Så dag och natt, funkar lika här?"
"Inte riktigt.", sa Davine. "Natten är inte lika lång, skymning var något längre..
"Okej.", nickade Mark förstående.
"Kan vi verkligen vänta tills imorgon då?", undrade Kristina. "Vi har ju inte direkt all tid i världen."
"Mycket riktigt.", sa Daniel. "Vi borde börja röra på oss direkt, och stanna när det blir mörkt."
"Hvorfor ikke bare fortsette når det er morker åsså da?", undrade Anners. "Da har vi jo the element of surprise, og slik."
"För att Dun Geon mästaren är mörkrets herre.", svarade Davine.
Gruppen delade på sig, och Martina, Anners och Daniel gick emot öster, medan Mark, Kristina och Davine gick emot norr.

Julkalender del 12

Wallisa, Davine och Daniel fortsatte att diskutera. Anners, Martina, Mark och Kristina hade satt sig ned, och hade börjat prata sinsemellan.
"Så du har en dotter?", nickade Martina. "Hur gammal är hon?"
"Hon är 17.", svarade Mark. "Hon går andra året på gymnasiet."
"Ååja.", nickade Anners. "Og dere to jobber sammen?"
"Ja, det gör vi.", nickade Mark. "Och ni två, hur träffades ni?"
"Åååh, det är en lång historia.", rodnade Martina.
"Ja, vi verkar ju ha tid, som det ser ut.", sa Mark medan han kastade ögon mot de tre som ännu stod och diskuterade.
"Men ÅÅÅÅH!", utbrast Kristina. "Vad i all världen är det här…? Hur kan ni bara sitta här och små prata?! Vi är i en främmande värld, och dessa… varelser, vad dom nu än är."
"Andar, virket det som.", la Anners snabbt til.
"Vad dom nu än är!", bet Kristina tillbaka. "Hade vi inte något viktigt uppdrag, var det inte något som skulle göras omgående? Vissa av oss måste ju upp och jobba tidigt imorgon, ellerhur Mark?"
"Något säger mig att detta kommer ta mer lite mer tid än så, Kristina.", svarade Mark.
Anners ställde sig upp. "Jeg går å sjekker me di, for å se vist di kommer noe städ."
"Nej men, jag säger ju att jag ska prata med honom!", sa Wallisa uppgivet.
"Vi kan inte låta dig göra det. Om vi förlorar dig med, är allt förlorat, Wallisa.", suckade Davine. "Varför kan du inte förstå det?"
"Kommer dere fram till noe?", frågade Anners, när han nådde from till dem.
"Neej, vet du vad!", svarade Wallisa. "Jag tänker inte stå här och diskutera längre. Jag går till Dun och kommer till botten med det här!"
Daniel och Davine suckade, även med båda deras försök är inte alltid lätt att handskas med Wallisa.
"Lycka till.", sa de båda, och vinkade till Wallisa medan hon förvandlade sig till en björn, och sprang iväg mot skogen.
"Dåså.", började Daniel. "Då kanske vi också borde ge oss iväg?"
"Men", började Martina. "Det är en sak jag undrar över."
Davine spärrade upp öronen. "Låt höra."
"Jag tror jag förstår varför just oss fyra", sa Martina fundersamt. "Men… Hur kommer det sig att ni behöver… Oss? Jag menar, vad kan vi göra som inte ni kan?"
"Där har vi frågan.", svarade Davine, de fyra såg något förvirrade ut. "Vad kan ni göra som inte vi kan? Ni kan få Andarna att komma fram."
Då Davines kommentar bara följdes av ännu mer förvirring, så började hon förklara närmare. "Ni förstår, de tre Andarna må vara en del av denna världen, och därför också en del av oss.", Davine tog ett andetag. "Men vi kan inte fysiskt röra vid Andarna, vi kan heller inte känna dem. Vi har alltså ingen aning om var Dun har dem."
"Därför behöver vi er.", nickade Daniel. "Ni har koppling till denna världen, därför till dem. Vi existerar för dem. Därför behöver vi inte ha en sådan koppling."
"Kan vi känna dom, menar du?", frågade Mark.
"Det är nästa steg här, vi ska försöka få er att förstå den känslan.", sa David. "Så att ni kan hjälpa oss att finna Andarna."
"Hvordan skall vi gjøre det?", frågade Anners. "Hva er det vi skall kænne etter?"
"När ni tog er hit, så behövde ni alla göra något typ av troende hopp.", började Davine. "Det som gjorde att ni kunde se oss, var att ni fann det troligt att vi kunde finnas. Ni kunde känna vår värld, och därför oss."
"Precis, ni känner dom nu.", började Daniel. "Men ni måste försöka identifiera er med Andarna, det gör det hela lättare."
"Hur skall vi göra det?", undrade Mark
"Ole är Nutidens Ande, Dole Dåtidens och Doffen Framtidens.", sa Davine. "Ni skulle kunna försöka tänker er de, för att komma fram till kompassen som pekar mot dem."
Martina ryckte till, och pekade mot öster.

Julkalender del 11

Ned kom Kristina och Mark, följ av Davine.
Mark såg sig om. "Eh.. Hej, Jag heter Mark.", sa han och nickade mot de tre de mötte där.
"Anners…", sa Anners,
"M-Martina."
"Ehm, Kristina."
Mark och Kristina tittade på Daniel.
"Daniel Fältman.", svarade Daniel med en nick.
"Davine Vandraren.", nickade Davine.
"Så det er du som skall forklare hva som skjer.", fastställde Anners.
"Det stämmer.", nickade Davine. "Ni förstår…", började Davine, och satte sig till rätta på en av stenarna. "Detta är en historia som börjar för en tid sedan." De fyra satt sig ned, och suckade förstående, de insåg att detta kommer bli en lång historia.
"För många är sedan skapades vi alla för att försvara detta lands tre Jul Andar. Daniel Fältman", hon gestikulerade mot Daniel. "landet beskyddare. Davine, kunskapens beskyddare. Varbjörnen Wallissa, djurens beskyddare", hon gestikulerade mot skogen som började några hundra meter bort, och en gestalt dök upp bland träden, som var påväg mot dom, i hög fart. "Men också Ojad Fynsyden, även kallad Bad Ankan, andarnas direkta beskyddare.", Davine sa allt detta i ett andetag.
"Vi vet faktiskt inte varför Dun gjort det han gjort.", la Daniel till.
"För att hoppa fram lite.", sa Davine och harklade sig. "Dun vill ha hämnd. Varför vet vi faktiskt inte helt.", sa Davine och skakade på huvudet. "I vilket fall, så fann han Bad Ankan, och korrumperade honom. Nu kallar vi honom Mördar Ankan."
"Är dom seriösa…?", viskade Martina till Anners.
"Ser sånn ut."
"Mördar Ankan?", utbrast Kristina.
"Ja, Mördar Ankan.", fortsatte Davine. "Med Mördar Ankans hjälp så lyckades Dun att kidnappa de tre Jul Andarna, Ole, Dole och Doffen."
"Du kødder?", utbrast Anners. "Ole, Dole og Doffen?!"
"Vet du vilka det är?", frågade Mark.
"Ja det er jo…", Anners tänkte någon sekund. "Hva hette di på svensk, Martina?"
"Knatte, Fnatte och Tjatte, menar du?", funderade Martina.
"Ja, nettopp!"
"Vänta va?", Kristina såg fundersam ut. "Så, de tre heliga.. Andarna, var det va? Har alltså samma namn som Kalle Ankas nevöer på norska?"
Davine tänkte en sekund. "Ja.", hon tittade sig runt. "Deras fulla namn är Ole Sabin, Dole Stelin och Doffen Sander."
"Silly names aside", började Anners. "de er alltså di som vi skall redde?"
"Precis.", svarade Davine. Davine tittade upp mot skogen hon hade gestikulerat emot tidigare. "Här kommer Wallissa."
En gigantisk björn kom springande emot dom. Våra fyra hjältar hoppade till, och backade undan, men stoppade då Daniel och Davine bara stod där, lugnt. När björnen var nära nog, förvandlades hon till en mänsklig form. Man kunde se hur hon kunde bli en björn, då hon var kanske inte särskilt lång, men väldigt stor ändå, muskulös.
"Wallissa.", började Davine. "Vi förklarade precis för våra gäster om det som skett."
"Ni tog hit dom i alla fall, då?", svarade Wallissa och skakade på huvudet. "Jag sa ju att jag skulle prata med Dun! Jag har känt honom sen vi var små, han lyssnar på mig!"
"Vi kunde inte vänta på att det skulle misslyckas.", började Davine, men la snabbt till: "Jag är ledsen Wallissa."
Wallissa gick med starka steg emot Davine, men Daniel gick emellan. "Wallissa, Davine.", han tittade från den ena till den andre. "Vi behöver deras hjälp. Jag föredrar också ett fredligt slut på detta, om så möjligt. Men vi måste inse att Dun redan har förklarat krig, och vi måste svara där efter.
De fyra bara stod där och stirrade på dessa odödliga varelser medan de diskuterade, och fann det nästan lite fånigt.